reflektioner om drottning Christina och transformativ kraft
När drottning Christina konverterade till katolicismen valde hon tillnamnet Alexandra, Alexander den Store hade varit hennes förebild sedan hon var liten och hon hade signerat en av sina skoluppsatser med namnet. Påven Alexander VII tyckte hon även skulle ta namnet Maria, jungfrumoderns namn som också bars av hennes mamma. Christina använde aldrig det senare, men gärna det första.
I sina självbiografiska fragment för drottning Christina (jag skriver en monolog om henne) fram sin manliga identifikation, hur hon blev uppfostrad till prins, växte upp speglad i den glänsande bilden av sin bortgångna far och lärde sig sky flicklekar; ”ty jag kände en oövervinnerlig motvilja för allt vad kvinnor tala om och göra”.
Hon framställer sig som en androgyn varelse, hennes egenskaper är manliga, men hennes kropp kvinnlig: ”Jag tackar Dig Herre, för att Du låtit mig födas till kvinna. Detta så mycket mera som Du har bevisat mig nåden att icke låta någon av min köns svagheter vidlåda min själv, vilken Du genom Din nåd har gjort helt manlig, liksom min övriga varelse.”
Drottning Christina överskred könsrollerna med sin klädsel som ofta var demonstrativt asketisk med manliga drag. Hon tyckte till exempel om att bära lite kortare kjolar med dammiga ridbyxor under. Jag tänker att det inte bara var ett intuitivt och kreativt uttryck, utan att hon måste varit medveten om maktens och könets performativa drag, att status och gender ingår i en enda stor maskerad, och att hon alltså medvetet skapade bilden av sig själv som en suverän, unik varelse.
Vi vet att drottning Christina hade ett förhållande till hovdamen Ebba Sparre, som hon även delade säng med. Nu var det inte ovanligt att ogifta kvinnor delade säng för värmens skull, men förhållandet till Sparre var hur som helst det intimaste drottning Christina hade under sitt unga vuxenliv och Sparre var den hon saknade mest, kanske också den enda hon saknade, när hon väl lämnat Sverige.
Hon hade även vad som förefaller vara korta ungdomsförälskelser i några ynglingar vid hovet, bland andra sin kusin Karl Gustav, som hon skulle göra till sin tronarvinge. Men varje gång äktenskap kom på tal blev hon melankolisk och tillbakadragen, innan hon till slut meddelade att hon inte kunde tänka sig att gifta sig och ”bli en åker för mannens plog”, som hon utryckte det.
Under sina tre decennier i Rom hade drottning Christina ett nära förhållande till kardinalen Decio Azzolino. Ett förhållande med en del hinder i form av hans celibat, men detta verkar å andra sidan inte varit nånting han själv tog särskilt allvarligt på. Ibland såg sig påven ändå tvungen påpeka det opassande i att hans kardinal befann sig i den svenska drottningens palats under dygnet alla timmar. Breven Azzolino och drottning Christina växlade innehåller en hel del ömhet och nästan tjugo år efter deras första möte skriver drottning Christina om honom: ”Kardinalen är en gudomlig, oförliknelig man. Han är mig kärare än mitt liv; han förmår allt hos mig.”
Det har spekulerats vitt och brett om drottning Christinas gender och sexualitet, man har till och med öppnat hennes grav för att konstatera att hon i varje fall var kvinna, och i ljuset av de relationer hon hade kan vi väl på någorlunda goda grunder anta att hon var bisexuell. Det har också spekulerats om huruvida drottning Christina led av sexualskräck och förlossningsskräck, och senast här är det skäl att höra upp och fråga om det nånsin rotats såhär mycket i en mans sexualitet, gender, sexuella aktivitet och reproduktion?
Svaret är förstås nekande. Kontrollerandet och sexualiseringen av kvinnokroppen har djupa patriarkala rötter, och oavsett vilka hennes personliga grunder var, så revolterade drottning Christina mot patriarkatet när hon vägrade gifta och reproducera sig och väljer att abdikera. Den underkastelse äktenskapet och havandeskapet innebar var otänkbar för henne. Hon var också medveten om att hennes makt som regent skulle reduceras kraftigt om hon gifte sig.
Jag ser även aversionen mot äktenskap, graviditet och andra former av underkastelse som drottning Christina skydde som en upplevelse av invasion. En rädsla för att jaget tas över eller genomträngs, att den egna identiteten måste ge vika för en identitet som definieras av någon eller något annan. Att detta inträngande och underkastande drag accentueras i den kvinnliga kroppen och den kvinnliga ställningen är uppenbart.
Det är skillnad på att vara den kropp som blir inträngd i och att vara den inträngande kroppen, kvinnan blir en del av mannen och hans släktlinje i äktenskapet, inte tvärtom, och den manliga kroppen utsätts aldrig för en så extrem förändring som graviditeten innebär för den kvinnliga kroppen. Den patriarkala jungfrumyten är därutöver totalt dödsfixerad, vilket alla avklädda, våldtagna och dödade vackra unga kvinnor i populärkulturen fortfarande vittnar om med oförneklig klarhet. Ingenting av detta var nånting som drottning Christina kunde tänka sig att utsätta sig för eller underkasta sig.
Kvinnohatet och modersambivalensen
Istället för att dissekera hennes kön ytterligare vill jag betrakta kvinnohatet som drottning Christina uttrycker i den självbiografi hon påbörjade någon gång mot slutet av 1650-talet för att återuppta tio år senare och aldrig avsluta. Det första som slår en är att hon använder misogynin som maktstrategi. Hon identifierar sig med- och förhärligar det manliga och förstärker samtidigt sin tillgång till den manliga makten genom att förminska och förakta det kvinnliga: ”Kvinnors okunnighet, deras såväl själsliga, kroppsliga som andliga svagheter göra dem olämpliga för furstekallet.”
Det här är förstås en strategi som fortfarande används. I dramatikerkretsar jag verkar i kan jag höra vissa män säga om vissa kvinnliga dramatikers pjäser att de skulle kunna vara skrivna av en man. Undertexten är att detta är ett tecken på stor konstnärlig begåvning och det är inte alldeles ovanligt att uttalandet tas emot just som en komplimang av den berörda dramatikern. Nu kanske nån kan tycka att det inte är ett problem att skriva som en man som kvinna, men följden av utlåtanden som dessa är en nedvärdering av allt som anses som kvinnlig estetik och kvinnliga teman.
Författaren Fredrika Runeberg (som jag skrivit en pjäs om), som vid sidan av författarskap, hushåll, barn och en ganska besvärlig man också var pionjär i kvinnorörelsen i Finland på 1800-talet, är en i raden av alla kvinnliga författare som drabbats av detta öde. I receptionen lyfts de realistiska och vardagsskildrande dragen fram som de starka och förtjänstfulla i hennes skönlitterära produktion, medan de romantiska, drömlika och natursymboliska – de förmodat kvinnliga – anses svaga och ofulländade.
Litteraturvetaren Ebba Witt-Brattström analyserar i Kulturmannen hur kvinnliga författare förväntas skola sig till manlig trovärdighet samtidigt som de kontrolleras av dessa patriarkala mekanismer som uppvärderar det manliga och nedvärderar det kvinnliga. Män förväntas å sin sida inte skola sig till kvinnlig trovärdighet; detta ter sig så självklart att det snarast låter absurt när det uttalas. Witt-Brattströms poäng blir alltså att kulturmannen är halvbildad, eftersom han bara tar del av manlig kultur, medan kulturkvinnan har insikt i både kvinnliga och manliga kulturella strömningar.
Det är inte heller ovanligt att i en vardagskontext stöta på utsagor som du är inte som andra kvinnor, ofta som en inställsamhet från en man till en kvinna där det är svårt att inte läsa in ett åtminstone latent kvinnohat. Det finns också kvinnor som stoltserar med att de var pojkflickor som små, vilket egentligen är vad drottning Christina också gör i sina självbiografiska fragment, och samtidigt nedvärderar de feminina uttryck och flickor överlag – tanklöst eller avsiktligt.
Misogyni internaliseras nämligen ofta till ett kvinnligt självhat, detta uttrycks även i de skuld- och skamkänslor som kvinnor är benägna att uppleva när de utsätts för sexuella övergrepp av män. Både självhatet och hotet om sexuellt våld kontrollerar kvinnan. Vågar hon ändå hävda sin suveränitet, vilket var vad den svenska drottningen gjorde i både konkret och symbolisk mening, är det inte sällan hon smutskastas.
När man ville reducera drottning Christinas makt spred man rykten om att hon var promiskuös och kallade henne för världens största hora. Med tanke på hur frekvent kvinnor, för att ta ett exempel, hotas med våldtäkt på nätet då de uttryckt en åsikt eller utfört en handling som väckt patriarkal anstöt är det bara att uppbragt konstatera att samma mekanismer fortsätter florera.
Men det fantastiska med drottning Christina är att hon vägrar ge sig. Hon faller och faller, och hon renar sig och reser sig, ibland kravlande och famlande, i en dramaturgi som förefaller mig vara en majestätisk jakt på emancipation. Det är också hennes egna ord: ”Jag föddes och levde fri. Jag kommer dö frigjord.”
Det sägs att drottning Christina skydde kvinnors sällskap, visade vämjelse för gravida kvinnor och att hon gärna nonchalerade kvinnor som tog kontakt med henne och kunde avvisa dem hänsynslöst. Det verkar bara varit mycket vackra kvinnor och kvinnor som var framstående inom vetenskap eller konst som hon tilltalades av. I en av sina maximer skriver hon: ”Jag älskar män, inte för att de är män, utan för att de inte är kvinnor.”
Ändå var det hon som lyckades häva förbudet mot kvinnor på teaterscenen (som i och för sig återinfördes av den konservativa påven Innocentius XI) och i en annan aforism skriver hon: ”Temperament & utbildning är det enda som skiljer könen åt.” Det så kallade kvinnohatet framstår här snarare som en motvilja mot kvinnorollen än mot kvinnor hos henne.
Men trots avståndstagandet från kvinnor och trots den manliga identifikationen som drottning Christinas självbiografiska fragment uttrycker är det mamman som stiger starkast fram i dem. Den förskönade och tillrättalagda bilden av Gustav II Adolf är baserad på andras berättelser om honom snarare än drottning Christinas minnen, han försvann ur hennes liv redan när hon var tre och innan dess var han ofta frånvarande, medan porträttet av mamman är minst sagt ambivalent och därför också suggestivt och pulserande.
Det skulle vara lätt att säga att modersambivalensen omfattas av misogynin i den oavslutade självbiografin, men så enkelt är det knappast. Ändå är det på sin plats att igen understryka att drottning Christina inte är ensam om detta hat heller och att också modern Maria Eleonora fallit offer för det patriarkala förtrycket. Förmyndarregeringen hade först reducerat hennes makt som änkedrottning till ingenting och sedan tagit ifrån henne hennes barn för att minska också hennes inflytande som drottningmoder.
För att rättfärdiga detta utmålades hon som galen, alldeles för känslomässig och oregerlig (i retrospektiv fick hon givetvis stämpeln hysterisk), och i sin excessiva sorg efter makens stupande ansågs hon inkapabel att ta hand om sitt barn. Dessutom gavs en bild av henne som fåfäng och slösaktig. I sin biografi över henne visar författaren Moa Matthis hur man samtidigt lät bli att ge henne erkännande för de insatser hon gjorde för att skapa storstadsmässig glans i Stockholm och introducera europeisk kultur vid hovet, hennes mecenatverksamhet för konsten och hennes allmosor till fattiga ensamstående kvinnor.
Man förbisåg även att ett storslaget sorgeår hörde till de tyska seder Maria Eleonora var uppvuxen med och att hennes känslomässiga utspel och påkostade garderob var en del av den drottningroll hon spelade med sån perfektion, en performativ förmåga som hon tydligt hade fört vidare till sin dotter. Att klänga sig fast vid sin mans döda kropp var därtill inte bara ett sorgespel, det var ett sätt för henne att markera sin ställning som änkedrottning när rådet höll på att beröva henne den. Då förmyndarregeringen slutligen skiljde henne från hennes barn och förvisade henne till Gripsholm vägrade hon fortfarande, precis som sin dotter, att kuva sig. Istället flydde hon från Sverige.
När drottning Christina tillträdde tronen återförde hon sin mamma till Sverige och de två besökte ofta varandra, korresponderade, delade teaterupplevelser och skickade teaterföreställningar till varandra. Drottning Christina gav vackra och dyrbara saker till sin mamma och Maria Eleonora kallade sig världens lyckligaste mor.
Det är uppenbart att denna bild ligger långt ifrån det modershat historieskrivningen betonat, där man alltså velat se drottning Christinas kvinnohat som ett avståndstagande också från modern. Detta är i min åsikt en feltolkning, eller i varje fall en otillräcklig tolkning, missfärgad av propagandan förmyndarregeringen förde mot drottningmodern och av den allmänna nedvärderingen av det kvinnliga.
Men bilden av den lyckliga relationen till modern under regenttiden står också i kontrast till de ambivalenta stämningar som stiger fram när drottning Christina börjar skriva om sina barndomsminnen. Medan porträttet av pappan är polerat intill fullkomlig stelhet är delarna som beskriver dotterns relation till mamman självmotsägande, symbolladdade och upprepande på ett sätt som påminner om det som i psykoanalysen kallas för the return of the repressed, det psykiska material som ännu inte integrerats i jagets berättelse om sig själv som gör sig påmint på ett obehärskat sätt.
Enligt den psykoanalytiska synen blir modern en inre bild i barnet, en bild som är tudelad i den goda och den fruktansvärda modern. Den inre modern avgudas, hon begärs, hon klandras och fruktas. Barnet kan uppleva sig fången i en kamp mellan viljan att skilja sig från modern och dragningen tillbaka till henne, vilket gör frågan om självständighet, som var så viktig för drottning Christina, grumlig.
Det landskap hon återvänder till i medelåldern är den sörjande moderns värld där denna tillbringar sin tid gråtande i bedrövliga slottskamrar där allt, inklusive fönstren, är täckt av tjocka svarta tyg, och där hon vill hålla fast en dotter som inte kunde komma bort fort nog. Den unga prinsessan ägnade sig åt lässtudier tolv timmar om dagen i vad som förefaller vara en manisk flykt från den depressiva modern.
I ett stycke beskriver drottning Christina hur hon upplevde moderns omfamning som förkvävande: ”Hon dränkte mig i sina tårar och nästan kvävde mig med sin omfamning.” Psykoanalytikern Joyce McDougall skriver i Kärlekens många ansikten om förnimmelser av att bli uppslukad av modern på ett sätt som påminner om denna kvävda känsla drottning Christina ger uttryck fört; att förlora sitt jag och åter smälta samman med moderskroppen. Detta tar sig i uttryck i rädslor för att sjunka in i tomhet, slukas eller bli krossad av en övermäktig kraft också hos vuxna kvinnor, menar McDougall, eller av begär efter att tömma eller krossa den andra. Skräcken för den primitiva moderns makt återspeglas förstås inte bara i individen, utan också i det allmänna kvinnohatet och kvinnonedvärderingen i den patriarkala kulturen.
En upprepad episod i de självbiografiska fragmenten är en skildring av törst där den unga prinsessan går utan att dricka hellre än inta det vin och den öl som erbjuds vid hennes mammas hov. Till slut blir hon ändå så törstig att hon dricker av regnvattnet som mamman håller för att tvätta sitt ansikte med. När modern upptäcker att vattnet sinar gillrar hon en fälla och dottern blir ertappad: ”Drottningen tog mig på bar gärning och lät mig med egen hand smaka riset, och det ganska kraftigt.”
Dotterns vägran att dricka det som erbjuds henne vid mammans hov liknar det lilla barnets vilja att avvisa moderns kropp, medan vattnet, kopplat till moderns skönhet och fåfänga, också blir en symbol för henne på ett sätt som ger berättelsen en dubbeltydighet. Att dricka mammans vatten ter sig inte bara som ersättande självvård i relation till en bestraffande och försummande mor, utan också som en längtan efter att sluka henne.
Vattnet kan vidare ses som en koppling till utsöndring, i sin tur förknippad med orgastisk njutning. Det ligger något som kan anas som ett masochistiskt behag över beskrivningen av att lida av törsten i fragmentet: ”Jag åt litet och sov ännu mindre. Jag kunde vara två, tre dagar utan att dricka, emedan man icke ville tillåta mig dricka vatten.” Precis som den samma kan ses i relation till pryglet.
Drottning Christina för ett resonemang om vad hon anser vara långtgående konsekvenser av den här törsten i barndomen och menar att den bär skulden till ”en brännande inre hetta och problem med gallan” som hon anser sig lidit av hela sitt vuxna liv. I retrospektiv har man antagit att hon utvecklade diabetes och att sjukdomen var ett genetiskt arv från hennes far, men oberoende av hur det nu var med de fysiska symptomen, så visar drottning Christinas tolkning på en traumatisk smärta som hon associerar till bristen och modern.
I en annan passage skriver hon om hur hennes mamma ville att hon skulle ligga i sängen intill henne medan hon talade om för henne hur mycket hon påminde om sin far: ”Dock älskade hon mig mycket ömt, så mycket mera som hon sade att jag var den avliden konungens levande avbild. Men genom att älska mig så måttlöst gjorde hon mig nästan förtvivlad. Jag måste ligga hos henne, och hon släppte mig icke ett ögonblick ur sikte.”
Den incestuösa nivån, där mamman ersatt sitt kärleks-objekt med dottern, är markant i textavsnittet. Men det faktum att drottning Christina själv understryker identifikationen med fadern gör att det ligger nära till hands att föreställa sig att något i henne trots allt villigt gått med på att ta hans symboliska plats hos modern. McDougall ser den lilla flickans lust att äga sin mamma helt och hållet, även sexuellt, som en förklaring till varför hon vill bli sin far.
Jag tänker att det här är en möjlig tolkning av dotterns relation till den sörjande modern, att se på den som ett ambivalenta begär efter att vara mammans erotiska skatt, medan en annan är viljan att sköta mamman, att ge henne det hon saknar så att hon inte ska vara sorgsen längre, och på det sättet också för egen del slippa det förkrossande lidandet. Det här är vad psykoanalytikern André Green beskriver som den döda modern, ett inre tillstånd där den depressiva modern blir både ett narcissistiskt sår och en levande död figur som barnet vårdar nånstans inne i ett mörkt mausoleum, vilket jag föreställer mig att moderns sorgekamrar måste ha tett sig som för den tvehågsna dottern.
Både Maria Eleonora och Ebba Sparre var beryktade för att vara mycket vackra, medan drottning Christina gör en poäng av att betona att hon själv inte äger denna feminina skönhet. Det är lockande att se en parallellitet mellan rollerna Sparre och Maria Eleonora får spela i hennes liv. Där hon avskyr flärden hos sin mamma verkar hon dras till den hos Sparre, och jag föreställer mig att nånting som mamman krossat i henne kom till liv på nytt tillsammans med Sparre. Jag tänker mig också att en samhörig upplevelse av lättnad och livlighet måste varit särskilt viktig för henne, att den psykiska smärtan kunde brytas i eufori och att den kroppslighet hon annars visar motvilja mot kunde omvandlas till en positiv sinnlighet i Sparres närvaro.
När drottning Christina väljer att abdikera och lämna Sverige är Maria Eleonora förtvivlad. Mamman hade för övrigt försökt bädda för vad hon ansåg vara politiskt och personligt gynnande äktenskap för dottern utan att ta hänsyn till dotterns äktenskapsvägran. I sitt avskedsbrev skriver drottning Christina att hon är ledsen över att åsamka modern sorg med försvarar sitt val genom att återigen åkalla identifikationen med pappan:
”Jag vet, Madame, att mina handlingar aldrig har förtjänat äran av Ert gillande och att detta beslut inte kommer behaga Er, men ödet som har velat göra mig till den lyckligaste människan i världen vill att jag sätter min egen lycka framför risken att misshaga Er… Och slutligen, Madame, vågar jag lova att jag aldrig kommer göra något som skulle vara ovärdigt Gustavs dotter.” Fortfarande tänker jag mig att det är rollen av kärleks-objekt hon spelar i relation till sin mamma, samtidigt som hon använder den för att bryta sig loss och göra det varje barn behöver göra; bli självständig.
Den abdikerade drottningen kan inte komma bort från sitt fosterland fort nog, hon reser i regnet i den sena junikvällen strax efter sin abdikation, som hon beskriver som en förnimmelse av stor lättnad och till och med lycka. Under ceremonin var hon klädd i en vit sidenklänning och när hon lämnar Sverige klipper hon sitt hår, klär sig till man och rider genom kontinenten med ett så litet sällskap som möjligt. Det sägs att ingen kvinna och få män kunde färdas genom Europa så snabbt som drottning Christina, och jag föreställer mig att ett triumferande rus måste forsat igenom henne under ritten.
Maria Eleonora dör före drottning Christinas storslagna konvertering i Hofkirke i Innsbruck 1655 där hon uppträder klädd helt i svart. Hon hade i all tysthet konverterat redan på julaftonen året innan i Bryssel, men rykten om detta hade knappast nått modern. För att drottning Christina skulle få komma till Rom krävde påven den överdådiga konversionen och ett ännu större intåg i den eviga staden. När hon tog del i den pompösa kortegen genom staden var det som en symbol för katolicismens seger över protestantismen; som den stora protestantiska krigsherrens konverterade dotter.
Påven hade förväntat sig att ta emot en from kvinna som ville leva ett tillbakadraget liv. Men detta var återigen inte en kvinnoroll drottning Christina hade något intresserad av. För henne var konversionen antagligen mer strategi än religiös övertygelse. Hon drogs i och för sig initialt till katolicismen för att den var mindre förnuftsvidrig än protestantismen, kanske också för att den var mer sinnlig, men valet att konvertera handlade också om att få tillgång till Rom, som var den enda stad där hon kunde leva som suverän, och till den katolska kulturen, konsten och vetenskapen – och kanske inte minst till det katolska förhärligandet av celibatet.
Trots den roll av trofé hon får spela för påvens maktanspråk, tänker jag att något i konversionen och intåget i Rom måste förefallit viktigt också för drottning Christina själv, förutom det grandiosa i sig som hon gärna drogs till. Jag föreställer mig det som en symbolisk frigörelse från fadersfixeringen då hon bröt mot hans protestantiska expansion, och att hon igen blev lite mera sig själv.
Kort därefter, på nyårsafton, träffar hon kardinalen Azzolino, och också det mötet ter sig som en övergång. Jag tänker att en ny tid hade börjat där banden till föräldrarna inte längre drog så hårt i henne och att den synkrona frihetskänslan återigen måste varit översvallande.
Den tvåkönade varelsen och pånyttfödelsens möjlighet
Drottning Christina verkar ha varit intresserad, ibland också besatt, av alkemi, ett engagemang som hon delade med Azzolino i likhet med deras kärlek för konst, särskilt teater. Ännu vid sin dödsbädd hade drottning Christina ett brev om den universella medicinen, alkahest, vilket understryker att fascinationen inför den gudomliga eller ursprungliga formen var livslång.
I alkemin ses människan som en varelse med både manliga och kvinnliga egenskaper och vägen till illuminering är balanseringen av dessa energier. Det högsta stadiet, där det kvinnliga och manliga transcenderats, står därför bortom könets dualism. Denna process symboliseras av transmutationen mellan solkungen och måndrottningen, som i en serie transformationer blir en enda varelse – en gudomlig hermafrodit. Det verkar ha varit denna upplysta androgyna varelse som var drottning Christinas högsta ideal.
En annan hermafroditmyt jag antar att hon kände till, eftersom hon var insatt i antik litteratur, är Ovidius berättelse om Hermafroditos. I den blir nymfen Salmakis besatt av den vackra ynglingen Hermafroditos när han badar i källan som bär hennes namn. Hon ber gudarna att förena henne med honom till en enda varelse och får sin önskan uppfylld. Transformationen är plötslig, våldsam och kaotisk och den tvåkönade varelsen får ynglingens namn, vilket den feministiska litteraturforskningen sett som ett tecken på fortsatt manlig dominans.
Salmakis, som redan är en dubbel varelse, både nymf och källa, beskrivs som fåfäng och lättjefull och frågan är vilket begär som driver henne till metamorfosen. Är hon fångad av den manliga blicken och begär att ynglingen ska begära henne, eller begär hon tillgången till båda könen? Joyce McDougal refererar till Sigmund Freud när hon beskriver hur barnet vill äga både sin pappa och sin mamma, både mannens och kvinnans kön, bådas makt och bådas upplevelse av sexualakten – och hur steget in i den dualistiska könstillhörigheten därför blir en besvikelse och sexualiteten ett sår eller trauma.
Jag är benägen att tolka Salmakis önskan att äga båda könen som detta slags infantila uttryck eller omnipotenta fantasi snarare än en emancipatorisk akt, även om vi också kan föreställa oss att ett ickebinärt drag också driver henne. Men oberoende av tolkningen av begäret, så gestaltar omvandlingen det genustrubbel som feministen Judith Butler namngett för att dekonstruera könsroller och binära förhållanden, och myten besitter på detta sätt ett emanciperande potential.
Där Salmakis beskrivs som feminin hade drottning Christina alltså gett en bild av sig själv som androgyn. Det ligger förstås nära till hands att tänka att hon hittade kompensation för att inte passa in i kvinnorollen i hermafroditmyterna. I ett skede verkar hon till och med närt en fantasi om en verklig metamorfos: När hon i 50-årsåldern drabbas av vad man idag skulle kalla livmoderframfall föreställde hon sig att hon höll på att få en kuk och när hon blev ordentligt diagnosticerad verkar hon blivit besviken. Azzolino ska även ha varit underrättad om hennes tillstånd och verkar å sin sida ha tyckt att hon gått för långt i sina esoteriska strävanden den gången.
Psykoanalytikern C. G. Jung ansåg liksom alkemisterna att människan har kvinnliga och manliga inre egenskaper, animus hos kvinnan och anima hos mannen. Han analyserar den alkemiska transmutationen som en högtstående förening av fientliga motsatser som syftar till föreningen med ens eget väsen. Den fullständigt integrerade människan är alltså även i hans föreställning både maskulin och feminin.
Sammanbindandet av det maskulina och feminina ingår i den process Jung kallar individuationen, vägen till att bli ett sant själv. För att detta ska ske måste båda könen alltså medvetet integreras, istället för att projiceras, och han kallar den alkemiska föreningen av kung och drottning en inre upplevelse av ett ”andligt äktenskap” – vilket tydligen var den enda form av äktenskap som drottning Christina nånsin visade något intresse av.
En annan alkemisk symbol som den svenska drottningen var upptagen av var Fågel Fenix. Ett tyg med den mytiska fågeln brinnande i elden hängde i hennes palats i Rom. Fenixfågeln, som symboliserar död och pånyttfödelse, tolkas också den som en individuationssymbol av Jung. Symboler i sig menar han att är transformerande och därför centrala i rörelsen mot en transcendent helhet; mot självet. Att dö och resa sig igen, eller gå vilse och bli funnen – nånting som Fenixfågeln och drottning Christina uppenbart hade gemensamt – utmärker individuationsvägen.
Fenixens symbolik ligger också nära den hinduiska gudinnan Kalis representation av förstörelse och pånyttfödelse. Även om kaos och destruktion kan vara katastrofala innehåller de också möjligheten till förändring och tillväxt, som en vulkan som sprider förödelse genom sin våldsamma eruption för att sedan göra marken fruktbar med sin aska. Det finns nånting i denna explosiva energi som är tilldragande och som jag tycker mig förnimma i de radikala, kompromisslösa och livsförändrande val drottning Christina gjorde, nästan som om hon begärde dessa utbrott och urladdningar.
Ytterligare en symbol som drottning Christina höll sig med i sitt romerska palats var ett antikt badkar av svart basalt. Redan i Stockholm hade hennes läkare ordinerat henne svalkande bad för att bota hennes melankoli och en del andra symptom som jag uppfattar som psykosomatiska besvär, såsom sömnbrist och svimningsanfall. Hon hade för vana att bada varje dag, ibland flera gånger om dagen, och även detta framstår som en transformativ akt för mig.
Renandet i sig är förstås omvandlande, men vattnet står också i relation till modersbilden, vilket gör badandet till ett förhållande till den inre modern, en regression och en njutning, genom vattnets förbindelse till utsöndring och orgasm, inte alldeles olikt regnvattnet i barndomsskildringen. Den svarta stenen verkar dessutom understryka det depressivas, destruktivas och omedvetnas relation till modersbilden.
Jag ser också på badkaret som en container, den som håller den inre motstridigheten i jaget innan denna kan integreras, återigen förknippat med modersfunktionen. För att förstärka det symboliska draget ytterligare stod badkaret på två vädurar i vit marmor. Väduren symboliserar traditionellt manlig makt och krigisk energi. Den kan också stå för rastlös och turbulent aktivitet, liksom för mod, inte sällan aningslöst sådant.
Genom denna symbolmättnad ser jag drottning Christinas frekventa bad som en reningsakt och jag tolkar den som en strävan efter att balansera dragningen mellan att sjunka och vila i mörka vatten och att vara överaktiv och styrande i yttervärlden. Det är såhär jag upplever motstridigheterna i henne tydligast, hennes tendens till rastlöshet och överansträngning framträder för mig som en motkraft till de depressiva dragen.
Det nästan furiösa och aningen maniska mönstret av att falla och resa sig i drottning Christinas liv, den förefallande outtröttliga jakten på transformation och det intensiva, något excessiva renandet hon ägnar sig åt är slående på ett sätt som gör att jag tänker att de också måste vittna om sårbarhet. I hennes ständiga sökande efter upplysning, både intellektuell och andlig, ser jag hur hon samtidigt måste stått och blickat ner i mörkret och bråddjupen, och all den enorma, febrila aktiviteten ter sig som en strävan efter att omforma mörkret och smärtan. Precis som abdikeringen handlar det om frigörelse. Men en inre frigörelse den här gången.
Jung menar att den medvetna integrationen är avgörande för vår utveckling och att medvetandet i sig är beroende av separationen från föräldrarna. Att vara ett jag innebär att vara separerad. Samtidigt beskriver han hur jaget behöver återinträda i modern för att upprätta ett förhållande mellan egot och det omedvetna, annars kan integrationen inte äga rum.
Modern symboliserar det omedvetna i Jungs analys och rädslan för henne blir rädslan för det samma, medan individuationen symboliseras av både incest och odödlighet i betydelserna att förenas med sitt eget inre och att födas på nytt. Han konstaterar att vi måste strida emot och offra vår längtan efter det förflutna, vilket även inkluderar vår avsky och bitterhet inför det, för att kunna stiga till våra egna höjder. Vi måste offra vår barndom och vårt infantila beroende, och jag mig tänker att detta behöver göras flera gånger.
Jag läser drottning Christinas oavslutade självbiografi som försök till sådana offerakter och strävan efter denna medvetna integration. Hon förmår sätta ord på hur furstebarn faller offer för sin egen makt, hur de i första hand behandlas som brickor i ett maktspel, i andra hand som personer, och hur till och med den avgudade fadern älskade riket mer än henne. Denna upplevelse låter sig förstås också utsträckas till hur barn kan känna att innehåll projiceras på dem på ett sätt som gör våld på dem och lämnar dem osedda och tillintetgjorda.
I den påbörjade självbiografin förmår drottning Christina också definiera grymheten i att skilja henne från hennes mor: ”[Jag] kan likväl icke förneka att det var ganska rymt av dem att alldeles skilja henne från min person, så som jag framdeles skall visa.” Där slutar hon skriva. Lämnar hela det stora memoarprojektet. Och tystnaden är förstås talande.
De facto skulle förmyndarregeringen också senare under prinsessans uppväxt se till att hon inte anknöt för starkt till någon. Man bytte frekvent ut hennes tillsynspersoner för att ingen skulle influera henne för mycket och på det sättet få tillgång till hennes makt. I retrospektiv förefaller det som ett systematiskt sätt att förstöra hennes anknytningsmönster.
Ännu i en biografi över drottning Christina från 2008 visar historikern Marie-Louise Rodén stöd för förmyndarregeringens agerande genom att understryka att Maria Eleonora var olämplig som mor. Men om drottningmodern nu verkligen var lagd åt det narcissistiska hållet i vissa hänseenden, eller om hon var överkänslig eller depressiv efter sin mans död, så är hon knappast den enda modern som nånsin varit det? Snarare än att godkänna förmyndarregeringens handlande ser jag att det av betydelse att understryka den grymhet drottning Christina själv påtalar, allt kvinnohat och all modersambivalens till trots, så förmår hon göra det. Och kanske den efterföljande tystnaden till och med låter sig tolkas som att detta var det viktigaste hon hade att säga?
En annan tolkning av tystnaden är att de suggestiva bilderna av mamman som kom till drottning Christina när hon började skriva överrumplade henne. Jag föreställer mig att hon kan ha känt sig maktlös inför stämningarna de framkallade i henne, uppslukad av dem, och därför ville lämna dem. McDougall konstaterar att separationen från mamman innebär en sorgeprocess som kompenseras av jag-identiteten och den tillhörande friheten. Kanske var det även något av denna sorg som väcktes i henne på nytt som hon inte stod ut med och därför lämnade.
Författaren Siri Hustvedt har analyserat hur skivblockeringar handlar om rädsla för inre sanning. De är alltså det samma som att förtränga sanningen, menar hon. Men skrivande är också underbar sublimering, en annan form av transformation än sexualiteten eller psykoanalysen till exempel, vilket även gör trauman till ett fantastiskt konstnärligt material. Det tyder också den litterära intensiteten och mångtydigheten i passagerna om mamman i den påbörjade självbiografin på.
Ytterligare en tolkning av tystnaden är den rastlöshet som verkat vara utmärkande för drottning Christina. Memoarprojektet visade sig vara mer krävande än hon väntat sig, inte bara i fråga om tid. Dessutom var det ensamt och hon kunde inte kontrollera mottagandet. Med tanke på hur hyllad och bespottad hon var, måste denna fråga haft betydelse. Istället skrev hon aforismer, som är en mycket snabbare och mindre avslöjande litterär form. Hon var också en av sin tids mest begåvade brevskrivare, och här tänker jag mig att an-svaret spelade en avgörande roll. Hon visste vem hon riktade sig till och kunde vänta sig att få svar.
Hur som helst verkar frågan om grymheten varit utslagsgivande för memoarprojektet (att lämna saker oavslutade var i och sig också varit utmärkande för drottning Christina). En av orsakerna till varför påtalandet av grymheten i förmyndarregeringens handlande var så avgörande tänker jag är det faktum att det innehåller ett försonande drag i förhållande till mamman och det egna jaget. Varken drottning Christina eller hennes mamma var skyldiga till att deras relation ödelades, det hade inte hänt för att någon av dem, eller bägge två, var onda eller dåliga människor. Genom att bevara eller återupprätta deras oskuld kunde hon se godheten i mamman och sig själv.
Att uppmärksamma grymheten låter henne betrakta både de goda och de förskräckliga sidorna i modersbilden. Framförallt detta föreställer jag mig som en forsande upplevelse av lättnad, frihet och klarhet. Och jag tänker att den låter henne lugna ner sig lite. Att otåligheten efter det inte drar så hårt i henne längre. Samtidigt som det måste hållit henne levande i betydelsen att känna sig livlig och att känna sig själv.
Men jag föreställer mig också att Azzolino hade något att göra med att den svenska drottningen småningom lugnade ner sig och fann tillfredsställelse i det hem han hjälpt henne skapa och som också blev ett konstnärligt och intellektuellt centrum i Rom. Hon älskade att vandra i sin enorma trädgård, inte sällan i hans sällskap, och lät plantera hundratals citrusträd och jasminbuskar i den.
Det var Azzolino som till slut ordnade upp drottning Christinas bedrövliga finanser, han såg till att hon fick hyra det vackra men nergångna Palazzo Riario (nuvarande Corsini) vid Tiberns strand för en överkomlig summa och omorganiserade hennes hov så det blev funktionsdugligt och pålitligt. Han verkar också ha hindrat ett flertal av hennes mer grandiosa planer för palatset.
Då Azzolino i mitten av 1660-talet, efter att hon rest tillbaka till Sverige för att försöka säkerställa sitt underhåll, verkar ha tyckt att det var bäst att de avslutade sin relation bröt drottning Christina samman i en rad depressiva och psykosomatiska symptom. Dessutom behandlades hon illa i Sverige och så när som på fördrevs från sitt fosterland utan hopp om förbättrade ekonomiska villkor. Då hon efter den mardrömslika resan sent omsider återvänder till Rom återförenas hon ändå snart med Azzolino.
I en del biografisk forskning har Azzolinos celibat framställts som ett olyckligt faktum som kringskurit drottning Christinas liv. Men för mig förefaller det åtminstone formella celibatet snarast ha gjort honom till en mycket lämplig partner för henne, eftersom relationen inte utmanade hennes aversion mot äktenskap.
Historikern Susanne Åkerman menar i sin biografi över drottning Christina att Azzolino komplicerade den för drottningen så centrala frågan om självständighet. Fast då frånser hon i min mening att förhållandet också hade en tranformativ funktion. Lika mycket som drottning Christina eftersökte självständighet förefaller hon ha sökt transformation, och åtminstone när det kommer till den inre frigörelsen ser jag inte att dessa skulle stå i ett motsatsförhållande.
Det är sant att relationen till Azzolino blottar ett beroende hos drottning Christina, men min tolkning är att detta ändå fanns i henne och att relationen därför potentiellt lät henne bearbeta och omforma sin avhängighet. Det Azzolino gör för henne när han får ordning på hennes ekonomi och skapar ett hem åt henne är egentligen att anta en modersroll, han tar hand om henne, samtidigt som han visar att hon måste börja ta ansvar.
Jag tänker mig alltså att drottning Christinas beroende av Azzolino avslöjar att hon kanske inte var fullt så självständig som hon ter sig när hon lämnar Sverige, klipper sitt hår och rider genom Europa klädd till man. Samtidigt föreställer jag mig att hon blev självständig, fastän inte lika rusande och häftigt, utan långsamt, lite i taget, om och om.
Det är markant att de androgyna dragen drottning Christina velat framtona tidigare försvinner under de senare, lugna åren i Rom. Hon verkar identifiera sig som en romersk kejsarinna och på målningar framställs hon i vida kjolar och stora volanger, smyckad med silkesband i håret och gnistrande smycken runt halsen. Mig förefaller det som om hon tillät sig själv att vara kvinnlig under den här tiden. Att hon blivit kvitt en form av självkastrering i relation kanske till modern, åtminstone till den manliga identifikationen och helt klar till könsmaktsordningen. Jag tänker att denna förändring visar att hon lärt sig att uppskatta sig själv som vuxen kvinna och att det som skulle kunna ses som en yttre anpassning till könsrollen därför också kan ses som en inre frigjordhet.
Ändå är det som outtröttlig försvarare av sin suveränitet som drottning Christina lyser starkast och det är i denna roll som hon blivit ställföreträdande. Hon transformerar kvinnorollen genom att bryta mot normen. Hon kräver rätten att definiera sig själv, att förändras, att inte förminskas. Hennes situation som abdikerad kvinnlig kung gör henne helt unik i historien och den har förstås bidragit till att hon blivit en symbol för frigjordhet. Hon visar hur vi alla är fångna i könsmaktsordningen och att könsrollerna inte är av naturen givna just för att de kan ruckas, om man bara är furiös nog.
Hennes liv ter sig som en enda gigantisk, glänsande och också hetsig strävan efter emancipation och transformation, och den skimrande hermafroditmöjligheten som hon drogs till fortsätter locka med sin potential för gränsöverskridning och omvandling. Drottning Christina förkroppsligar det Jung kallar för ett rastlöst begär efter individuation, och hon visar hur vi kan transformeras, ytterst kanske varje dag, på nytt vid varje morgonbad.
Källor
Butler, Judith: Genustrubbel. Feminism och identitetens subversion. 2007.
Drottning Christina: Självbiografi och aforismer. I översättning och aforismurval av Marianne Rappe. 1957.
Green, André: The Dead Mother. The Work of André Green. Ed. Gregorio Kohon. 1999.
Hustvedt, Siri: A Woman Looking at Men Looking at Women. Essays on Art, Sex and the Mind. 2016.
Jung, C. G.: Collected Works 5. 1956.
Jung, C. G.: Collected Works 16. 1954.
Matthis, Moa: Maria Eleonora. Drottningen som sa nej. 2010.
Ovidius Naso, Publius: Metamorfoser. 2015.
Rodén, Marie-Louise: Drottning Christina. En biografi. 2008.
McDougall, Joyce: Tuhatkasvoinen Eeros. Psykoanalyyttinen tutkimusmatka ihmisen seksuaalisuuteen. 2003.
Witt-Brattström, Ebba: Kulturmannen och andra texter. 2016.
Åkerman, Susanne: Fenixelden. Drottning Kristina som alkemist. 2013.