För några år sedan opererades min livmoderhals på grund av maligna cellförändringar (jag använder omskrivningen, som om ’cancer’ var för vulgärt eller stigmatiserande). Efter det blev mina slemhinnor tunnare och min mage, buk och vagina känsligare för tryck. Trots den tydliga förbindelsen till operationen, hade jag svårt att avgöra gränsen mellan psykosomatisk och somatisk smärta, eftersom dessa symptom kommer och går på ett sätt som också relaterar till depressivitet och sjukdomsrädsla.
Att ta cellprover och genomgå gynekologiska undersökningar på sjukhuset de första åren efter operationen blev ett rent helvete på grund av de här symptomen. Men efter några horribla upplevelser, lärde jag mig att be om bedövning och använda lugnande medicin. (Varför utsätter vården f ö ens kvinnor för smärtsamma underlivsundersökningar utan dessa? Är inte det en stinkande kvarleva av en urgammal patriarkal struktur, som strävar till att underkuva och kontrollera den kvinnliga kroppen? Dessutom: bröstundersökningar och papa-prov tar mindre ont på den privata sidan, än på den offentliga.)
Under de här åren hade jag återkommande drömmar, där jag kissade på olika ställen som jag plötsligt märker att är olämpliga att kissa på, för att toalettstolens eller utedassets lock är stängt, eller för att toalettstolen står mitt i en gammat sal, eller inte är kopplad till ett avloppssystem. Kissandet i de här drömmarna har jag kommit att se på som sorg. Eller snarare osörjd sorg. Istället för att gråta kissar jag.
Den post-freudianska psykoanalysen har koncentrerats kring sorg, snarare än drift. Den osörjda sorgen åsamkar nämligen smärta. Oförmågan att sörja leder till en blockering av både hat och kärlek. Detta i sin tur leder till en känsla av alienation eller overklighet – ett främlingskap inför en själv.
Den här stagnerade sorgen handlar inte bara om förlusten av ett objekt, längtan efter det döda eller försvunna, utan också om förlust av mening. Precis som i myten om Fiskarkonungen har landet blivit öde, och det behövs någon som frågar efter Graalen, den heliga skålen (som påminner både om den blödande livmodern och om hållandet av jaget, eller begreppet contained, som används för att illustrera barnets utveckling i relation till den som sköter det), för att ett helande ska kunna inledas. Eller så här: för att det öde landet, ska blomstra igen, måste regnet falla över det.
Kiss
Varför har då sorgen blivit osörjd, varför har kissandet ersatt gråten? Antagligen för att ett psykiskt försvar trätt i kraft, för att skydda jaget från splittring vid en tidigare traumatisk upplevelse. Den narcissistiska och grandiosa illusionen, som konstruerats om det egna jagets speciella natur, skyddar det från smärtan. Ofta är det den primära skötaren, som sårat barnets narcissism genom att dra sin laddning från det, och barnet, som inte varit förmöget att tolerera möjligheten att inte vara älskat, har ersatt den verkliga världen med en omnipotent fantasi.
Det sker för att jaget ännu var för svagt och omoget för att hantera den ambivalens förhållandet innehåller, pendlingen mellan kärlek och aggression, närvaro och frånvaro. Barnets tidiga bild av den som tar hand om det visar en omnipotent karaktär, som godtyckligt kan pendla mellan att vara kärleksfull och fylla barnets behov, eller grym och låta bli att göra det.
Om jaget är för svagt för att erkänna och utstå känslan av avundsjuka och hat, som följer åtskillnaden och frånvaron i relation till det älskade objektet kommer identifikationen med den omnipotenta fantasimamman att fortsätta, istället för att gradvis brytas ner och ersättas av en mer realistisk bild av det egna jaget och den andra. Den här identifikationen utgör ett försvar mot- eller förnekande av de skräckingivande känslorna av ensamhet och fyller tomrummet med ett förhållande med ett egentligen redan dött objekt.
Konstruktionen av den här tomma spegelsalen är alltså ett försvar mot separationen. Fantasibilden, som ersätter den andra, förändras inte, den förblir evigt den samma och jaget och den döda andra är tillsammans för evigt. Egentligen ligger de skendöda och snövita där i var sin glaskista.
Det här Under-landet är ingen särskilt trevlig plats att vara på i längden. Den grandiosa bilden av det egna jaget förmår inte täcka det missnöje som härskar här. Det döda objektet anklagar ständigt barnet och barnet anklagar det. Omnipotensen gör barnet till en fånge i det förflutna och kapslar in sorgen, istället för att låta den förlösas.
Men det är inte bara sorgen som blockeras, njutningen isoleras också. Psykoanalytikern André Green analyserar hur detta leder till auto-erotisk upphetsning, för att kärleken till objektet hålls tillbaka på grund av en för tidig uppdelning mellan kropp och själ, sensualitet och ömhet. Detta ger upphov till ett masochistiskt lidande, till narcissistisk smärta, som jaget i hemlighet njuter av. Problemet är alltså inte den masochistiska eller onanistiska njutningen i sig, utan att den övergång mellan fantasi och verklighet, som njutningsprincipen och intersubjektiviteten annars hade erbjudit uteblir.
För där vi verkligen lever, är i ett Mellan-land, mellan närvaro och frånvaro, verklighet och fantasi, det egna jaget och den andra, subjekt och objekt – ett överföringsrum där utbyten och influenser hela tiden äger rum mellan det ena och det andra. De två polerna får inte sammanblandas, men de får inte heller isoleras från varandra: de behöver ett ständigt levande utbyte av varann. Det är genom njutningen, seendet, leken och an-svaret, som vi kan röra oss mellan det ena och det andra, och som vi kan känna oss själva och verkligheten.
Det falska självet
Då en narcissistisk skada stört njutningsprincipen, kommer Eros alltså ändå att sträva efter någon slags tillfredsställelse under dessa begränsade omständigheter, vilket kan ta sig uttryck i sadism och masochism, som är några av de få återstående vägarna till en samverkan mellan njutningen och friden, livet och döden, i Under-landet.
Populärkulturens fascination för sadomasochistiska influenser har bakgrund i den här narcissistiska smärtan. Dessutom finns här en dubiös länk till journalistikens och politikens fixering vid kvinnors minskade sexlust, hur mycket mindre sex vi utövar i våra parförhållanden jämfört med tidigare och framförallt få barn vi föder nuförtiden. (En får hoppas staten och den skattestödda journalistiken snarast kommer över också den här patriarkala strukturen av att ha någonting överhuvudtaget med kvinnors kroppar, sexualitet och reproduktion att göra. En mer etisk och ekologisk lösning på rika vita medelålders heterosexuella mäns – som f ö har svårt att hålla sina löften om husrum åt flyktingar, eller att låta bli att uppmana kvinnor till graviditets-talkon – önskan om ökad nativitet, skulle väl ändå vara att välkomna människor, som av tragiska orsaker tvingats fly sina hem, hit?)
Men förutom den uppdämda sorgen och narcissistiska omnipotensen, som åtminstone delvis ligger bakom minskningen av libidot, så behöver det falska självet, ett begrepp psykoanalytikern Donald Winnicott introducerat, också betraktas. Det falska självet, menar han, är ett försvar mot det otänkbara, det vill säga exploateringen av det sanna självet. Det falska självet döljer det sanna och kan spela rollen av det. Men det, som det till skillnad från ett sant själv, inte kan göra är att ge upp sig självt, dö, ge efter… för att det saknar den elastiska konstruktion.
För att uppleva en orgastisk förlösning, måste vi kunna ge efter, våga och vilja ge oss hän. Det här kan det falska självet inte, därför att kontrollen är dess enda sätt att existera. Det falska självet, som till en början uppstått för att skydda det sanna, börjar alltså göra mer skada än nytta. Det saknar också förmåga att uttrycka en önskan eller längtan. Det enda det egentligen vittnar om och upprepar i oändlighet är den ursprungliga orsaken till intigheten och tomheten, den traumatiskt upplevda bristen.
Den motbjudande kvinnan
Min oförmåga att uthärda smärta, min intolerans mot saker som åsamkar mig lidande, har vid närmare betraktelse tvingat mig att se en bild av mig själv om en tunnhudad narcissist, lättsårbar, överkänslig och beroende. I en variation av mina kiss-drömmar var jag i en airbnb lägenhet tillsammans med min man. Lägenheten låg högt upp i ett höghus med utsikt över en storstad och hade ett enda rum med minst tre olika bidéer eller specialbadkar för underlivsbad.
Jag kände obehag inför bilden jag gjorde mig av den kvinna, som bodde i lägenheten. Jag föreställde mig en efterbliven karaktär med långt och risigt hår, vätskesamlande fläskig kropp med ett äckligt njutningsfullt ansiktsuttryck under underlivsbadandet. En bild inte helt olikt porträttet av den funktionsnedsatta unga kvinnan, som vällustigt rör sig själv i Ingmar Bergmans Sextiofyra minuter med Rebecka och konfronterar huvudkaraktären med hennes eget kontrollbehov, hennes behov av att bli dominerad och hennes frigiditet. (Filmmanuset fick postum urpremiär i en klarsynt essäistisk radioregi av Suzanne Osten.)
Det förekom en backstory i drömmen, som avslöjade att den motbjudande kvinnans extensiva underlivsbadande hade en koppling till ett sjukdomstillstånd av något icke-namngivet slag. Drömkvinnans underlivsbehandlingar får mig i efterhand att tänka på de bad som i sekelskiftet användes i vården av kvinnliga mentalpatienter, ofta diagnosticerade med hysteri. Bad som kunde vara lugnande men också livshotande i sin extrema användning på grund av svår nedkylning och hudupplösning.
Jag flydde livrädd från den där lägenheten. Så snabbt att jag lämnade min man och det veckoslut vi skulle haft för oss själva efter mig. (Ännu flera år senare, när jag åkte nattåg och tvingades byta kupé, för att wc:n med ojämna mellanrum tjöt högt och länge i den kupé jag hade, till en rullstolsanpassadkupé, vars plastiska utformning påminde mig om dröm-lägenheten, kände jag mig illa berörd.)
Den här drömmen tvingade mig att se på mig själv på nytt och inse hur det är mitt eget äckliga narcissistiska lidande den där underlivsbadande kvinnan representerar. Hur jag inte vill släppa det, hur jag frossar i det. Och hur det blockerar mitt verkliga begär, min verkliga njutning, min verkliga närvaro.
Kastration
Ändå handlar det här om mer än narcissism och masochism. Att vara den kropp som potentiellt blir inträngd i kommer aldrig att vara oproblematiskt. I den patriarkala psykoanalytiska synen på kön har det kvinnliga könet setts som en brist, eller till och med ett sår, som om det var ett amputerat manligt kön.
Luce Irigaray menar att denna ’amputation’ traditionellt har tolkats som ett straff för kvinnlig masturbation. Men, fortsätter hon, flickbarnet kommer inte att gå med på denna kastrering utan motstånd. Hon kommer att lida av att hennes kön presenteras för henne som ett narcissistiskt sår, ett tillstånd av infantilt beroende i relation till mannen.
Psykoanalytikern Joyce McDougall presenterar en kvinnlig tolkning av kastrationsångesten och menar att denna är intensivare, djupare och mer inkräktande än den manliga, därför att kvinnans rädsla handlar om hela kroppen och riktas till ’det inre’. Som ett slags hot om utplåning, snarare än stympning alltså. Den psykiska utplåningen handlar ofta om fragmentering, overklighet och hot om splittring: derealisation, desintegration, dissociation, detachment…
Irigaray poängterar att regleringen och nedvärderingen av det kvinnliga könet egentligen handlar om ett förbud mot kvinnans försök att uttrycka sin egen njutning, att återupptäcka sin egen ’själv-tillgivenhet’ (”en hel historieskrivning hindrar henne från att älska sig själv”, skriver hon) och att denna kontroll bara kräver mer och mer blod, mer passivitet och mer penetration, som representation för smärta. Smärtan avbildas i patriarkala strukturen, som en nödvändig del av njutningen och Irigaray frågar vad som ligger bakom fantasin om en stängd jungfrulig kropp, som blodigt ska tvingas upp. Ett ägande antagligen, menar hon.
Hon fortsätter att beskriva den patriarkala förförelsesynen, som något som ska fylla alla kvinnans ’hål’ och det är svårt att inte tänka på Lars von Triers Nymphomaniac och huvudkaraktärens bönlika begär: Fill all my holes, please… och den förbindelse med maskulint våld och förnedring av kvinnokroppen den här önskan bär på.
Men till skillnad från von Triers provokativa ironi, skriver Irigaray en mothistoria och närmar sig ett kvinnligt begär, en kvinnlig beröring (här är kvinnligt alltså inte är synonymt med kvinna, vilket det oftast inte är):
”Med dig har jag inga [hål]. Vi är inte brister, håligheter som inväntar bärgning, överflöd, fullbordan av den andra. [—] Du rör dig. Du är aldrig stilla. Du stannar aldrig. […] Du är alltid annan.”
Det sensuella, poetiska språket och frammanandet av en både förtryckt och föränderlig verklighet, är drabbande och något jag ofta återkommer till, därför att det finns en slags ömhet och ett hållande i det, som jag kan känna, liksom på min hud.
Spegling
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger, skrev Edith Södergran i dikten Prinsessanoch visade hur erotisk beröring eller förförelse också kan vara den ensammaste akt man kan tänka sig. Jaques Lacan definierar begäret som ett ’jag vill att du ska vilja ha mig.’ Förförelsen kan alltså vara den mest narcissistiska akt en kan tänka sig. Irigaray skriver om den:
”Du ger mig inget när du rör dig själv, rör mig, när du rör dig själv igen genom mig. Du ger inte dig själv. […] [M]ot den andra betyder att vända ryggen till attraktionen av sin egen spegling.”
Författaren Siri Hustvedt konstaterar att mycket i den västerländska intellektuella traditionen handlar om spegling och att vi fortfarande grips och fascineras av triangeldramat mellan Echo, Narcissos och Narcissos spegelbild, denna illusoriska närvaron av en tredje part i vattnet. Jag föreställer mig att det är genom mitt kiss, som jag speglar mig själv i mina drömmar. Insikten i kisset som substitut för tårar hjälpte mig att förändra den här bilden.
Jag började kissa ute (vi bor på en liten hästgård ute på landsbygden, så det var på sin höjd en häst eller två som bevittnade detta), när det började bli kallt efter sommaren. Jag satt på huk i det frostiga gräset bland prasslande löv och det steg ånga från kisset, som smälte bort frosten från grässtrån och blad. Jag kände den svala, friska luften teckna konturerna av min hud, se det klara ljuset runt mig, för att kissandet tvingade mig att stanna upp, att stillna. Något paradoxalt nästan som i bön eller meditation. Och det var som att jag kunde börja lösa upp nånting.Genom att göra kissandet till en fridfull handling, eller till och med ritual, där närvaron kunde ersätta speglingen.
Jag använde också detta slags kissande i en pjäs jag skrev under samma tid. I pjäsen Lindnäs (en fantasi om min farmor som beskriver ett krigs-, familje- och moderstrauma),tar huvudkaraktären för vana att kissa ute i den lummiga trädgården runt den ruttnande herrgården. Det finns ett element av både sorg och flykt i det, men det är också, tänker jag, som om det är sig själv hon går ut för att möta när hon går till trädgården för att kissa.
I regissören Anna-Mari Karvonens dystopiska (igen en upptagenhet vid undergång och utplåning) föreställning Windowsfanns ett rituellt element där Karvonen intog rollen av en ceremonimästare. I en scen kissade hon på det mörka golvet och lämnade efter sig en blänkande pöl, som långsamt bredde ut sig. Och också i det här performativa kissandet fanns en stillhet, någonting heligt, som tar den tid det tar och därför får oss att stanna upp. Det ceremoniella elementet förde vidare tankarna till den japanska teceremonin och den heliga gröna vätskan. Den som går igenom våra kroppar och som vi kissar ut i en annan form. Det blir en bild av rening eller transformation.
Men det är klart att det också finns en pervers dragning i detta. McDougal analyserar kissandet som en pregenital form av samlag. Samtidigt understryker hon perversionernas förändrande kraft och menar att de, till skillnad från stagnerande psykiska försvar, har en förmåga att transformera psykisk smärta till en källa till extas, mot något lekfullt, i relation till den andra. Denna form av sublimering är kreativ och bär släktskap med konsten.
Blicken som inte ser sin egen förväntan eller projektion och som också ser, erkänner, det seddas förändring, föränderlighet, är den goda blicken. Madonnan som ser på barnet. Som kan svara det med att spegla dess ansikte och ge det tillbaka till det i det övergångsrum där vi verkligen upplever att vi lever eller verkligen blir till.
För när det kommer till(baka till) Narcissus är problemet egentligen inte att han förälskar sig i sin egen spegelbild där i vattnet. Det är att han inte inser att han inte är bilden – utan vattnet. Flytande. Reflekterande. I förändring. Som dramatikern Victoria Benedictsson skriver:Mitt är som vatten: det speglar allting och håller ingenting kvar.
Blod
Det förefaller mig omöjligt att tala om kissande och kön, utan att tala om blod. Blod som använts både som diagnostiskt redskap och behandlingsmetod. De kvinnliga mentalpatienternas menstruationsblod har dokumenterats och använts som förklaringsmodell till deras symptom, till deras avvikelser från normen. Och deras kön har undersökts, som ett av de extremaste och konkretaste uttrycken för sexualiseringen och regleringen av den kvinnliga kroppen.
Blod har tappats på patienter för att återskapa balans i kroppssystemet. Patienter har skurit sig själva för att få ut det onda eller orena, som tagit över dem. Fortfarande är skärandet vanligt, inte bara för att uttrycka lidande och samtidigt uppleva en lättnad från det, utan också för att känna den kropp som känns främmande. Också i det finns för övrigt en performativitet eller något rituellt.
Jag blödde en massa efter min operation. Jag blödde efter att jag födde vår son. Jag såg på det som blod efter sår som åsamkats mig. Mitt menstruationsblod har jag sett som främmande, störande. Tanken på graviditet har jag också upplevt som obehaglig, antagligen för att den hotar mina sköra ego-gränser. Den manliga kroppen utsätts vanligtvis aldrig för ett lika stort förändringskrav.
Jag hade suttit och skrivit hela dagen, glömt tiden och fått bråttom att åka och hämta vår son från dagis. Jag hade jackan oknäppt, nycklar och ett mellanmål till honom i händerna, när jag sprang över gården. Jag märkte inte att jag föll, jag kände bara smärta i ena knät och på handflatorna, som jag rivit upp mot gruset i backen.
Jag låg där på marken en stund utan att kunna stiga upp för att det gjorde så ont. Eller för att jag inte kunde uthärda att det gjorde så ont. Jag var alltså inte skadad, jag hade inte förlorat medvetandet. Efteråt tänkte jag på hur löjligt det var, att jag kände mig förorättad av smärtan, att jag upplevde att jag inte kunde ta mer av den. När jag berättade det för min psykoterapeut sa hon: ’Kanske du inte kan ta mer smärta?’
Fallet hände under en period, när jag brukade bli väldigt trött just då jag åkte och hämtade min pojke på dagis, det var som om jag försjönk i dimma. I någon mening blev den här smärtan, jag plötsligt kände när jag låg på gruset med mina saker utspridda omkring mig, ett uppvaknande ur den där gröten. Eller kanske var det min terapeuts sätt att rikta min egen fråga tillbaka till mig själv, som fick mig att vakna.
För också ett älskat barn kan upplevas som ett intrång. Också ett älskat litet barn kan såra sin mamma. Kanske i grunden därför att hon, som Julia Kristeva uttrycker det, ger till barnet det som hon själv vill ha. Green konstaterar att varje gång mamman (den som primärt sköter barnet) blir sårad av barnet, är hennes enda möjlighet att reagera med masochism. Tröttheten är också en form av det här, en tillflykt, ett sätt av att komma bort från det som sårar en.
Genom att min terapeut riktade min fråga tillbaka till mig, kunde jag uppmärksamma min egen smärta, jag kunde känna den och sätta ord på den och långsamt släppa taget om den, som vatten, låta den färdas genom min kropp och avlägsnas från den. Green menar att känslan i sig är psykosomatisk, den sitter i vår kropp och erinran är ett sätt förlösa den:
”Frånvaro är ett övergångstillstånd mellan närvaro och förlust […] där erinran är ett sätt att glömma – ett sätt att släppa taget. [—] Alla kända tankar är både skugga och ljus […] närvaron i vår psykiska erfarenhet vilar mot en halvdager av frånvaro.”
Hustvedt beskriver något besläktat när hon skriver: ” Igenkännandet är känsloupplevt, inte tänkt.” Hon menar att detta gäller både för skrivande och psykoanalys.
Blod! Blod, på min födelsedag!
Det här utropar lilla Lotta kränkt, när hon brakat in i en rosenbuske på Bråkmakagatan med en alldeles för stor cykel, som hon knyckt i Astrid Lindgrens barnbok. Efter att jag läst om den med min son, har jag tagit för vana att citera det vid tillfällen då vi slår oss lite – och det gör det lättare, att känna igen narcissismen och omnipotensen genast då den visar sitt fula ansikte, och skratta åt den.
Källor
Paragraph
Aminoff, Sofia: Lindnäs. Labbet 2016.
Bergman, Ingmar: Sextiofyra minuter med Rebecka. I Suzanne Ostens bearbetning 2016.
McDougall, Joyce: Tuhatkasvoinen Eros. Psykoanalyyttinen tutkimusmatka ihmisen seksuaalisuuteen. Therapeia 2003.
Ekholm, Johannes: Windows. I Anna-Mari Karvonens och Blaue Fraus bearbetning 2015.
Green, André: The Dead Mother. The Work of André Green. Ed. Gregorio Kohon. Routledge 1999.
Hustvedt, Siri: Leva, tänka, titta. Norstedts 2016.
Irigaray, Luce: Speculum of the Other Woman. Cornell University Press. 1985.
Kristeva, Julia: Musta aurinko. Masennus ja melankolia. Nemo 1999.
Lindgren, Astrid: Lotta på Bråkmakargatan. Rabén & Sjögren 1967.
Södergran, Edith: Dikter. Schildts 1940.
von Trier, Lars: Nymphomaniac 2013.
Winnicott, Donald: Den skapande impulsen. Psykoanalytiska skrifter i ruval av Arne Jemstedt.Natur och Kultur 1993.