DÖRREN I
Hästar
Då vi flyttade till vår gård på landsbygden i sydöstra Finland för drygt tio år sen var det för att hålla hästar här och vi döpte stallet till Stall Saer, hav på isländska med en konnotation av att ingen kan segra över havet, och sär på danska, säregen. Vi valde namnet för att här inte finns något hav och vi saknade det.
Men i trakten finns en å och några vattenfall, här finns ett par lerbottensjöar och vid hästhagen finns det ett gammalt vattenhål för korna som gick här tidigare. Ibland kan jag känna den söta, mineralrika lukten av bräckt vatten och hitta snäckor i hagen, svarta kalkskal med gråskimrande insida. Jag antar att det måste vara fåglarna som fört dem hit.
Under åren vi bott här har jag slutat sakna havet. Jag har slutat att längta efter att simma i det eller lyssna till bruset för att tillvaron med hästarna blivit likt havet. Vågorna har ersatts av deras andhämtning, de långsamma och jämna andetagen som de tar och som bjuder mig att slappna av och renas på ett sätt som ett bad också gör.
Jag har kommit att tänka på stallet som en helgedom eller tillflykt, att jag som när nån träder in i en sal för asiatisk kampsport bugar, eller gör korstecken innan den stiger in i en kyrka, borde buga mig när jag går in i stallet. Alldeles som i former av kampsport, religion eller yoga har tillvaron med hästarna blivit ett utövande, en lång och långsam process där återvändandet är det centrala, att göra det om och om, lite i taget, successivt allt mer.
Det finns en målning av bildkonstnären Helene Schjerfbeck från 1884 som heter Dörren och som liknar ligghallen i vårt stall intill förväxling. Oljemålningen är ett tidigt verk av Schjerfbeck där tendensen till det avskalade uttryck hon senare skulle återkomma till redan kan skönjas. Hon sa om bilden att den var viktig för henne, att hon kände att det fanns nånting i den som var väsentligt. Ändå tog det henne länge innan hon hittade tillbaka uttrycket igen och började utveckla det. Och så är det en dörr, det lyser till och med bakom den! Trots det är det svårt att lyssna till sig själv, att gå i riktning mot det du intuitivt vet är avgörande för dig.
Jag älskar den rymliga ligghallen som hästarna fritt kan gå ut och in i. Jag tycker till och med mer om den än jag tycker om havsstränder numera. Jag njuter av morgonljuset som är starkt där inne och den korniga reflektionen av solnedgången på de kalkade väggarna om tidiga höst- och vårkvällar. Jag tilltalas av linjen mellan väggen och spånströet, en spröd gräns där det ljusbruna och gråstrukna går mot det vita, av rymden i rummet och pelarna som reser sig mot takbjälkarna, och jag älskar de mörknade styckena där hästarna skrubbat sig.
Jag mediterar där om morgnarna ibland. Ledarstoet brukar buffa till mig eller nafsa mig när mina tankar vandrar iväg. Hon märker det genast och har ännu inte tröttnat på att tillrättavisa mig. Och när jag är där, i min andning, i stillhet med de fyra hästarna, accepterar hon det. Andas tungt och lugnt. Ofta nära mitt ansikte, så jag kan känna hennes fuktiga andedräkt mot min kind, panna eller mitt öra, och med den breda bringan riktad mot mig. Ibland förnimmer jag var min egen energi finns, och var hennes finns. Den är större än min. Ibland känner jag de andra hästarnas.
När jag gick tillbaka till dörren, den leder till stallgången på andra sidan stallet, efter en meditation så följde ledarstoet mig och ställde sig i dörröppningen. Jag tyckte det låg nånting uppmanande i hur hon stod där stilla med huvudet höjt. Jag betraktade det fluffiga taglet som faller ner över hennes panna och vibrationen i hennes vida näsborrar och då hörde jag fåglarna utanför och såg att dagen blivit ljusare. Jag förnam den fantastiska känslan av klarhet och lätthet som jag ibland känner speciellt tillsammans med det här stoet. Och hon verkade nöja sig med det. Som om hon tyckte övningen var färdig först då.
Det är det hästarna lär mig, om och om så uppmanar de mig att återvända till det meditativa tillståndet, och ledarstoet är den strängaste av dem. För jag är långt ifrån nån mönsterelev, och ibland tappar de alla tålamodet med mig, blir frustrerade, rädda eller slutna då jag inte närmar mig dem uppmärksam och avslappnad. Och jag kan förstå dem. För du träder inte in i en helig plats hur som helst.
Jag har tyvärr inte alltid förstått det, även om jag levt med hästar i hela mitt liv. Precis som Schjerfbeck anade jag vart jag skulle gå, jag kände dragningen dit, långt innan jag fattade att göra det. Orsakerna till dröjsmålet var säkert många, men visar ändå på brister i den inre medvetenheten och en rädsla för den samma. För om du verkligen lyssnar till hästar har du ingenstans att gömma dig.
Hästarna speglar dig helt och hållet för att de förnimmer varje liten skiftning i din andning, puls, lukt, i din blick, laddning, din känsla och intention. Det här gör det underbart enkelt och förfärligt svårt att vara med hästar. De bryr sig i grund och botten bara om den känsla du förmedlar. De behöver känna sig trygga. De behöver kunna slappna av i din närvaro. De vill förstå dig. De vill till och med följa dig. Men bara om du är medveten och närvarande. Det är kruxet. Du måste känna dig själv. För företeelser som girighet, fåfänga, stress, maktlystenhet, ja, listan är förstås sorgligt lång, hör inte hemma bland hästar.
Eftersom hästar är så sensitiva och receptiva behöver jag öva mig på att bli medveten om allt det som jag kommunicerar till dem och hur de tar emot det. För min egen del har det handlat om att bli varse inåtriktad negativitet, såsom överdriven självkritik, överdrivet självtvivel och överdrivna krav på mig själv. Det visar sig förstås också som oförmåga att vara vänlig, uppskattande och omsorgsfull mot mig själv och kan också te sig som känslor av värdelöshet och osäkerhet, dimensioner av nedstämdhet och oro och i värsta fall för hästarna, ilska.
Jag har vetat att jag burit på detta och lärt mig förstå orsakerna till det, vilket redan försvagat det. Men det jag först nu förstått är att hästarna känner mitt missnöje med mig själv lika starkt som om det var missnöje med dem. Den här insikten hjälper mig att märka när negativiteten aktiveras och hantera den på ett sätt som dämpar den tills den förändras. Det är hästarna som hjälper mig göra det, för att de är känsligare än jag och för att det är lättare att hjälpa mig själv om jag gör det för dem. För det är verkligen som Jesus säger; om jag ska älska mina hästar, bör jag göra det såsom jag älskar mig själv. Om jag ska lära mig vara mild mot mina hästar, måste jag också vara det mot mig själv.
Det här är hästarnas nåd, även om de bits ibland när jag gör fel eller flyr ifrån mig. Det gör de förstås helt rätt i; hästar har alltid rätt, det är det förunderliga med dem, men det otroliga är också deras generositet. För de låter mig öva, komma tillbaks, följa deras andning, lugnas och se vinden som böljar i deras man och känna den i mitt eget hår, känna kylan och fukten tecknas mot huden och hur sanden är blöt på ridarenan.
Det borde förstås varit en självklarhet för mig att hästarna gagnas mer av en beundrande blick än en kritisk. Att de hellre vill att jag är lekfull än allvarlig. Ändå har jag drivit dem för hårt och gått för fort fram samtidigt som jag vetat för lite och blivit frustrerad när det inte gått som jag velat. Så de har fått lov att lära mig att istället göra mindre men bättre. Att mjukare och saktare jobba mot en bättre känsla och balans. För det ska aldrig bli en kamp. Jag ska endast arbeta utgående från ett läge där jag och hästarna är avslappnade och uppmärksamma. Först då blir övningarna välgörande.
Jag har fått inse att det kan hända mycket mera när jag står stilla med hästen än när jag spränger fram i full galopp. Att det går att komma hur långt som helst genom att göra lite i taget, berömma och upprepa. Eller snarare: det är inte hästen som utgör begräsningen, det är jag. Jag kommer förstås fortfarande på mig själv med att driva för hårt och inte ge efter tillräckligt, men jag börjar lära mig att hejda mig själv och jag övar mig på att reagera i ögonblicket. För det är bara där hästen är, och den är snabbare i sina reaktioner än jag.
Hästens rörelser bildar en cirkel, från de starka bakbenen, över den sviktande ryggen till bogarna som höjs, halsen som kröks och nacken och käken som slappnar av och så tillbaka igen. Förutom ditt mentala tillstånd speglar hästen din hållning, dina rörelser och din rytm, och du behöver öva din kroppsmedvetenhet för att bli en spegel som inte stör hästens elastiska och kraftiga rörelsemönster. Det räcker med en liten skiftning i din kropp för att påverka formen, riktningen, tempot och takten hos hästen, vilket betyder att du kan förfina dina rörelser i oändlighet och genom att göra mindre få mer; för också det sätt du kommunicerar med hästen bildar en cirkel där du ber, mottar och ger tillbaka.
Förutom uppmärksamhet och rörelse är hästar också mästare på att visa och respektera gränser. Genom att be om plats och ge plats skapar de harmoni i flocken. Ofta kan en blick, en liten rörelse eller en förändring i uttrycket räcka för att förhandla om en gräns, och ett nej när en häst närmar sig en annan för att bli kliad eller för att äta ur en annans höhög är inte en förolämpning, det är inget som sårar deras känslor – det är en dialog som ständigt pågår och skapar trygghet bland dem. En del hästar tar mer utrymme medan andra ger mer, en del behöver mycket plats, andra tycker om att känna närhet, och dynamiken kan ändra från situation till situation och över tid.
Hästlyssnaren Jini Patel Thompson talar om dominansens lockelse och hur vi felaktigt föreställer oss att vi behöver vara dominanta för att vara trygga i dessa gigantiska djurs sällskap och att det är så vi vinner deras respekt. Hon håller en flock av elva hästar i Kanada, de flesta är djur hon räddat som vilda eller halvvilda och traumatiserade, och hon lär människor att lyssna till dem. Hon betonar att de är autonoma varelser och att vi kan uppnå en djupare intimitet med dem om vi avstår från att dominera dem.
För Thompson betyder säkerhet i förhållande till den stora flocken att hon är uppmärksam på hästarna, lyssnar till dem och respekterar dem. Hon hörsammar att de ofta vet bättre än hon och förhandlar med dem för att hitta en väg som hon kan gå tillsammans med dem. Hon ber om tillåtelse före hon närmar sig dem och respekterar ett nej så länge det inte förorsakar fysisk fara.
Trots att hon älskar sina hästar och känner djupt förtroende för dem avsäger hon sig inte sitt ansvar för sina gränser och sin trygghet i deras närvaro. Hon menar att det är ett av de budskap hästarna oftast förmedlar till människor som skapar band till dem; trots kärlek och intimitet ska du inte överlämna ansvaret för din emotionella och fysiska trygghet till den andra. Thompson visar att det är när vi kommunicerar om gränser med en mottaglighet för det som uppstår i stunden som vi kan vinna hästars förtroende och vänskap. I hennes relation till dem framstår ansvar som förmågan att svara både sig själv och andra och förmågan att respektera gränser, sina egna såväl som andras.
Vi hade besök av ett par vuxna och barn i somras. Hästarna stod inne i svalkan i ligghallen när vi kom för att hälsa på dem och ett av barnen stannade kvar på andra sidan, ett stycke ifrån dörröppningen, medan vi andra gick in. Ledarstoet, som ofta invaderar människors utrymme, gick mot dörren och stannade ett stycke framför den. Annars är det vanligt att de ställer sig på tröskeln nästan fast i repen för dörröppningen. Men hon stod där alldeles stilla en lång stund på samma avstånd som han ifrån öppningen.
Hästar förnimmer dig redan på flera meters avstånd och jag tolkade det som att hon hälsade på pojken på de villkor han hade satt upp och att hon respekterade honom för hans avståndsbehovs skull – och för att han inte invaderade hennes utrymme som alla andra. Han försökte inte få hästarna att göra nånting eller få göra nånting med dem, han ville bara bli lämnad i fred i deras närvaro. Då har de inte heller problem med att hantera känslor som rädsla eller osäkerhet som kommer från oss. Istället har de en förmåga att visa empati för dem.
Susan Harden, en annan hästlyssnare, talar om att säga ja och nej som en grundläggande övning i hästkommunikation. Nejet ska varken vara aggressivt eller tvekande, utan klart och fullständigt, och du ska i nästa ögonblick vara redo att förmedla ett beundrande och glatt ja, så att hästen känner bekräftelsen från dig. Harden har en gård i Andalusien där hon tillsammans med sina spanska hästar lär ut hur vi kan arbeta med känsla och bli uppmärksamma på hästens uttryck, att eftersträva positiva uttryck, bemöta dem kärleksfullt och stanna upp vid dem. Hon lär även ut att vi bör acceptera hästens uttryck som ärlig feedback på det vi gör och använda den för att utvecklas. Också för henne är frågan om uppmärksamhet etisk; det är att göra hästarna rätta.
Om skickliga och berömda hästkarlar brukar det sägas att de kan tala med hästar. Men det är utmärkande för hästkvinnor som Harden och Thompson att de kallar sig själva hästlyssnare snarare än hästviskare för att understryka det icke-dominanta draget i relationen till hästarna samt betydelsen av utövandet; vi kan lära oss att lyssna till hästar, det är inte en medfödd gåva som endast ett fåtal besitter.
Ledarstoet i vår flock brukar sucka när jag är jäktad eller befinner mig i dimma inne i mig själv och samtidigt försöker göra nånting med henne. Det är ett annorlunda uttryck än den djupa utandning hon släpper ifrån sig när hon kan slappna av för att jag gör det, eller för att jag visat en klar gräns genom att knappt använda något mer än min energi; det här är en irriterad suck. Det är som om hon säger: ”Hur svårt kan det va?”
Ja, hur svårt kan det vara att vara uppmärksam och avslappnad? En del dagar är det fortfarande väldigt svårt. Och då är det bättre att sätta sig ner i hagen en stund eller promenera längs stigarna som hästarna gjort, betrakta växtligheten och fåglarna, istället för att göra övningar med hästarna. Men om och om, lite i taget, så går det faktiskt. Och också under svåra dagar försöker jag åtminstone minnas att hästarna förnimmer mer än jag. Och känna vördnad inför det. Minnas att bara ett andetag jag tar med dem kan skänka mig lite klarhet och lätthet, liksom ett simtag.
DÖRREN II
Skrivande
Mitt liv består av hästar och skrivande, lite annat, men inte mycket. Det finns likheter mellan tillvaron med hästar och skrivandet, och det finns olikheter. En av dem är relationen till mottagande. Hästar har alltid rätt. Läsare har inte alltid det. Det finns mer adekvata och mindre adekvata läsningar. Sen kan man hävda allas rätt till sin åsikt i oändlighet, men som författare behöver jag inte lyssna till allas åsikt. Får jag dålig respons av hästarna däremot har jag gjort min uppgift dåligt och bör bättra mig. Den entydigheten finns inte i konstnärlig reception där frågor som smak, konvention och grad av insikt och bildning spelar in.
Medan självkritiken måste vara mild i förhållande till hästarna för att de inte ska uppfatta den som missnöje med dem, behöver den i fråga om skrivandet till och med vara extremt hård, men bara i ett visst skede av processen, ofta ganska sent. I andra skeden kan den vara förödande. Författaren Sara Stridsberg har sagt att hon brukar lyssna till samma låt jättehögt i hörlurarna om och om medan hon skriver för att tysta den kritiska rösten. Sen dör låten och hon tygar till en ny.
Ofta tar självkritiken sig i uttryck som skrivmotstånd eller till och med skrivblockering. Det här bär likheter med motståndet att gå mot dörren, att lyssna till sin intuition, att lyssna till hästar. Och också detta handlar om rädsla. Att vi förträngt nånting, ofta en smärtsam sanning om oss själva. För både tillvaron med hästar och skrivandet står nära omedveten kommunikation, nära det okända och språklösa. Då det kommer till hästar behöver jag möta destruktiviteten eller monstren i mig för att inte projicera dem i övningarna med dem. Men när det kommer till skrivande kan jag använda det här mörka materialet och energin i det, inspireras av det, låta monstren ta över, identifiera mig med det underliga och främmande. För i konsten är symptomen inte bara potentiell blockering, utan också potentiell inspiration.
Ytterligare en aspekt som skiljer skrivandet från tillvaron med hästar är frågan om grandiositet. Medan föreställningar om den egna storslagenheten inte har nån plats bland hästar behövs den som drivkraft i skrivandet. Författaren Siri Hustvedt refererar i essän Inside the Room från 2017 till en artikel av Peter Wolson där han beskriver grandiositeten i fråga om konstnärligt arbete som adaptiv: ”the artist’s exhilarating conviction of his potential for greatness, the extremely high value he places on the uniqueness of his own feelings, perceptions, sensations, memories, thoughts and experiences.”
Hustvedt menar att ingen konstnär klarar sig utan adaptiv grandiositet och lyfter fram grandiositeten som en egenskap kvinnor behöver i relation till det patriarkala förtrycket: ”to face rejection, criticism, misunderstandings, and the many forms of unhappiness a life of making art brings. And for girls and women, a strong dose of grandiosity is needed to face the endless sexism – which arrives as patronage, condescension, fear, and prejudice. But most important, this inflated sence of urgency, a need to work hard – to do what has to be done – and the perverse belief that it will be worth it.”
Den förstärkta känslan av angelägenhet är alltså det centrala. Hustvedt refererar till poeten Emily Dickinson och i en svenskspråkig kontext är det svårt att inte tänka på Edith Södergran och hennes blossande anmärkningar till diktsamlingen Septemberlyran från 1918: ”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Södergran och Dickinson förnyade båda språket och den lyriska konventionen, men hade svårt att nå förståelse och uppskattning under sin livstid. Utan adaptiv grandiositet hade de tystnat.
Det finns ett annat underbart uttryck för grandios övertygelse hos en finlandssvensk konstnär från samma tid, målaren Ellen Thesleff skrev 1912 i ett brev till sin syster Thyra: ”Jag målar som en gud!” Märk att hon inte använder den feminina formen, som Södergran skulle göra som ett hyllande uttryck för systerskap. Mitt antagande är att Thesleff uppfattade den feminina formen som diminutiv och att den maskulina lät henne mäta sig med manliga konstnärer och inse att hon överträffade dem, vilket gör exklamationen till en emancipatorisk akt. Det finns också nånting smittsamt triumferande och euforiskt över utropet som jag kan känna igen från skrivandets bästa stunder.
Det bästa i skrivandet har också det likheter med tillvaron med hästar; upplevelsen av flyt, klarhet och energi när jaget lättar och dess gränser både försvagas och expanderar då du upplever sammansmältande med hästen och att texten skriver sig själv. Hustvedt talar om det som avslappning: ”Relaxation is vital to creativity. The best work is done when the whole body is relaxed, in a state of openness to what is beneath.”
Men i förhållande till kroppen finner jag ändå en skillnad i jämförelse med tillvaron med hästar. Den skrivande kroppen är stummare och stelare än den kropp som är med hästarna. Efter en arbetsdag i skrivkammaren behöver jag väcka min kropp till liv, hitta energi, mjukhet och hållning, innan jag kan gå till hästarna. Suktande ser jag på ett fotografi av Thesleff där hon står vid ett staffli på klipporna intill en fors och målar. Det är svårt att jobba så vid en dator. Fast kanske inte omöjligt.
I sin essä betonar Hustvedt den emotionella nivån. Hon beskriver hur hon intuitivt vet när det hon skriver är rätt för att hon känner det och för att hon känner igen det, som en form av erinran. Också i fråga om konstnärlig sanning ser hon känslan som avgörande: ”Emotions cannot be fictive. This is the truth of fiction.” Igen finns här alltså en parallell till hästarna, som bara bryr sig om den känsla du förmedlar, och deras svar på den känslan som är sanningen om det du presenterar.
Nu jämför Hustvedt inte skrivande med hästar, utan med den psykoanalytiska processen. För henne har den mångåriga interaktionen med den andra i det psykoanalytiska rummet inneburit frigörelse ett sätt som gör att hon också upplever sig friare i sin konst, djärvare, mer triumferande, mer auktoritativ. Till skillnad från grandiositeten, skriver hon, är auktoriteten i världen. Och till skillnad från drömmen är konsten för nån annan, också om den föreställda andra är en annan i dig själv. Den är fundamentalt dialogisk. Det är tillvaron med hästar också Eller den böra vara det. Annars blir den diktatorisk.
Min pågående skrivprocess omfattar mina hästar mer än tidigare. (Det är svårt att skriva om ett pågående skrivande för att allt är öppet och måste hållas så, och för att det är lätt att inte bara känna skrivmotstånd, utan också rädsla för att inte kunna skriva mer.) Det jag skriver är en monolog om drottning Christina som talar till och om en häst. Förutom ett porträtt av den abdikerade drottningen är intentionen att texten ska vara ett porträtt av hästen och av relationen mellan dem.
Drottning Christina älskade hästar och var en erkänt god ryttare. Hon var den enda kvinna som tilläts rida vid en av Europas prestigefulla ridkonstakademier, när hon reste genom Europa gjorde hon det helst snabbt, ridande utklädd till man, och när hon gjorde intåg i Rom efter sin konversion var det på en vit berberhäst. Det finns en hisnande vacker plats norr om Kungsör som kallas Drottning Kristinas ridbana med en labyrintlik stenläggning på marken högt ovanför Mälaren där det sägs att hon tyckte om att öva sig i ridning.
Den abdikerade drottningen hade många ambitioner och en av dem var skrivande. Hon var en begåvad brevskrivare och efterlämnade kring 1500 maximer samt en oavslutad självbiografi. Det är framförallt den sista jag intresserar mig för. Under de senare delarna av sitt liv gjorde drottning Christina flera försök att skriva sin självbiografi. I de efterlämnade fragmenten ger hon glimtvis bilder av sig själv i relation till splittring, grandiositet, anknytning, ensamhet, manlighet, kvinnlighet och androgynitet.
Drottning Christinas far Gustav II Adolf dog som känt i dimman i Lützen när hon var liten och förmyndarregeringen bestående av maktdrivna äldre män beslöt att skilja henne från hennes mor, Maria Eleonora, som hon minst sagt ger en ambivalent bild av. Ändå är det är hon som stiger starkast fram i de självbiografiska fragmenten som slutar med meningen: ”Men om jag ock, såsom billigt är, prisar förmyndarregeringen för att den icke medgivit henne någon del i allmänna ärenden, kan jag likväl icke förneka att det var ganska grymt av dem att alldeles skilja henne från min person, så som jag framdeles skall visa.”
Där slutar hon alltså skriva och tystnaden är förstås talande. Eftersom drottning Christina inte ter sig som en person med bristande grandiositet får jag anta att skrivblockeringen beror på rädsla, antagligen för moderskomplexet, antagligen också för de inre konsekvenserna av den grymhet hon åtminstone förmår sätta ord på. Hennes liv ter sig som en serie transformationer och ett ständigt sökande efter frigörelse som inte bara tyder på styrka, utan också på instabilitet.
Istället för att skriva odlar drottning Christina sin citrusträdgård som doftar bedövande av jasminer och tar svalkande bad, ibland flera gånger om dagen, i sitt svarta badkar på den övre våningen i palatset vid Tibern. Hon säger att hon eftersträvar lugn, men slutar aldrig engagera sig i den andliga, kulturella och vetenskapliga världen trots att den politiska världen spottat på henne och kallat henne den största horan i historien.
Det som mitt pågående skrivprojekt, året med Christina och hästarna, har kommit att röra sig om är frågor om självkärlek och överlämnande. Jag har funnit mig själv upptagen av att ta hand om mig själv och av att öva mig i att inte pressa fram saker. Och jag har börjat inse att jag behöver söka stillhet för att finna energi.
Den buddhistiska versionen av kärleksbudet; att det inte finns nån annan person som är mer värdig dina välgångsönskningar än du själv, betyder att du bör börja med dig själv. Det är det samma som hästarna lär mig förstås, de vet om jag är autentisk eller inte. Jag behöver kunna säga ”må jag känna mig skyddad och trygg, må jag känna mig nöjd och tillfredsställd, må min fysiska kropp ge mig styrka, må mitt liv utvecklas stadigt och med lätthet” innan jag kan säga det till dem.
Också i yoga finns det en tradition av att utöva självkärlek, av att vara mild mot sig själv och sin kropp. Inom hästträning finns det liknande metoder, och de har för övrigt rötter i den akademiska ridning som drottning Christina utövade. I yoga finns även en tradition av att utöva överlämnande. Min tendens till otålighet och till att hästarna pressa för hårt visar sig givetvis även i andra sammanhang i mitt liv. Susan Harden, som gett mig handledning med hästarna, säger att vi egentligen bara behöver släppa taget, istället för att lära oss något nytt eller försöka så väldigt mycket och arbeta hårt.
Men när det kommer till brister i självkärleken är det ändå viktigt att betona att dessa inte bara är personliga, utan även kulturellt betingade. I den patriarkala kulturen verkar kvinnor speciellt utsatta för självhat och självförminskning, vilket Hustvedt som sagt botar med grandiositet och frigörelse. Den feministiska psykoanalytikern och lingvisten Luce Irigaray konstaterar för sin del att en hel historieskrivning hindrar kvinnan från att älska sig själv och Irigarays svar är hennes flödande och flammande mottexter. Ibland behöver vi nämligen också kämpa emot.
Precis som drottning Christina har jag även funnit mig upptagen av transformation under detta år med henne och hästarna. Plötsligt blev jag lika upptagen av alkemi som hon och behövde ha fjärilssymboler runt mig. Men jag har kommit att se på transformationen som nånting som i bästa fall äger rum en aning varje dag, att jag genom lite av den reningen som närvaron av hästarna erbjuder kan nå nån slags klarhet på nytt. Hästarna lär mig också att varje övning är annorlunda, varje dag olik den andra, att det är en ständigt pågående process. Det finns en replik i Tua Forsströms pjäs En klänning av snö (raderna finns även i en av hennes dikter – hon är för övrigt en underbar hästpoet), som beskriver utövandet vackert: ”Att man går fram till någon och menar något. Att man stannar kvar.”
Ledarstoet i flocket, en skimmel, föddes kolsvart. Med åren blev hon allt gråare, sen vitare, och nu är hon alldeles vit. När ljuset är som klarast om sommaren ser jag henne ibland stå under björkarna i sydsluttningen i hagen och det förefaller mig som om hon njuter av de skarpa skuggorna som faller över hennes skinande vita päls. Den här självkärleken i henne beundrar jag, det är som om hon säger: ”Jag är gudomlig och jag njuter av det!” I likhet med Thesleff. Och jag hoppas jag kan lära mig det eftersom hon visar mig det. Jag föreställer mig hennes något irriterade suck igen; jag borde ju lärt mig det redan, kan det verkligen va så himla svårt?
Källor
Boorstein, Sylvia: Medveten närvaro: den buddhistiska vägen till ett kärleksfullt hjärta. 2004.
Branderup, Bent (ed.): Beziehungspflege/Horsemship: Akademische Reitkunst/Academic Art of Riding. 2017.
Christina: Självbiografi och aforismer. I översättning och aforismurval av Marianne Rappe. 1957.
Forsström, Tua: En klänning av snö. 2007.
Harden, Susan: Live and Breathe Horses: https://www.liveandbreathehorses.com/ . Hämtad 22.10. 2020.
Hustvedt, Siri: Inside the Room i A Woman Looking at Men Looking at Women. Essays on art, Sex and the Mind. 2017.
Irigaray, Luce: Speculum of the Other Woman. 1985.
Patel Thompson, Jini: Listen to Your Horse: https://listentoyourhorse.com/ . Hämtad 22.10. 2020.
Schjerfbeck, Helene: Dörren. 1884.
Södergran, Edith: Septemberlyran. 1918.