Kentauren

Jag lever tillsammans med fyra hästar. Deras hage löper runt vår gård och jag ser dem genom fönstren i huset. Ledaren, ett skimmelfärgat sto, brukar också titta in på mig. De här djuren fyller mitt liv på många sätt. Jag följer dygnets rytm och väderlekens, ljusets och årstidernas skiftningar genom dem. Jag får en annan kroppslighet genom dem. Och jag får ett annat medvetande.

   Hästar är känsliga giganter. De är gjorda för att leva i flock, de läser ständigt varandra och sin omgivning och de tyr sig till varandra. De är gjorda för att röra sig på stora områden varje dag. De är flyktdjur, som hela tiden behöver vara på sin vakt. Mytiskt står de för kraft. Och känslan av att rida en av dessa varelser, när den liksom flyter fram, mjuk och stark, är ofantlig. 

   Att lära sig kommunicera med hästar är en utmaning och ynnest. Jag har levt tillsammans med hästar så gott som hela mitt liv. Ändå är det först på senare år jag arbetat med att fördjupa min förståelse av dem. Eftersom de här bytesdjuren är så känsliga och människan är ett rovdjur, är de också lätta att förstöra. Att vinna deras förtroende och respekt är krävande och det går snabbt förlora deras tillit. 

   Men det här försöket att förbättra kontakten till hästarna har varit något av det mest givande jag gjort. Därför har jag frågat mig varför jag så sent började använda dessa metoder, som är influerade av bland annat etiskt hästmannaskap och naturligt hästmannaskap och akademisk ridning, men också av tekniker för höjt medvetande och höjd uppmärksamhet, som bland annat konst, psykoanalys och buddhism erbjuder. 

   Ett svar är vana, ett lättja, ett annat rädsla. Alla är de lika dåliga. En del kan också tillskrivas det motstånd som vi ofta gör mot förändring. Det sägs att vi måste vara redo för den innan vi kan ta emot den. Men vi behöver också arbeta med vårt motstånd, en del av den psykoanalytiska processen handlar om det. Och en stor del av det här arbetet är hantverk, som du behöver lära dig och öva på. En del är också kunskap, som du behöver studera. Fast i grunden är det som gör valet att lyssna till hästar skrämmande, att de kommer att berätta sanningen om dig. Det är också det som är lockande. 

Skam blir medkänsla

Filosofen Elisa Aaltola, som forskar i människans förhållande till djur och natur, anknyter till Derrida och tanken på att skämmas inför ett djurs blick. Hon undersöker den bredare skam, som vi kan känna inför klimatförändringen, artutplåningen och de biljontals djur som lider i köttindustrin eller dödsindustrin, som Tua Forsström kallar den i sitt inträdestal till Svenska Akademien. Hon konstaterar att för den som lärt känna en gris eller en ko, blir tanken på deras lidande outhärdlig: ”Den orubbliga snällheten och blicken, språket i blicken.” 

   Aaltola visar hur ett vanligt (för)svar på denna skam, eller outhärdlighet, är defensivitet och självdeseption. Hellre än att medge vår skuld förnekar vi den. Men försvar och livslögner har alltid ett pris. Vi kommer aldrig lära känna dem vi verkligen är så länge de håller oss i sin makt. Fast det finns också ett konstruktivt svar på skammen, fortsätter Aaltola, och det är ödmjukhet och medkänsla. 

   Genom att erkänna vår skam, kommer vi att vilja göra vårt bästa för att gottgöra det vi gjort, eller helt enkelt göra bättre. Aaltola anknyter till Weils uttryck ’efter döden, kärleken’, och omskriver det till ’efter skammen, kärleken’. En av de kärleksdefinitioner hon hänvisar till är kärlek som inte strävar till någonting, utan tillskriver den andra värde, sådan som den är. 

   Skammen blir på det sättet en kraft, som gör att vi eftersträvar att bli bättre. Det är även här mitt eget arbete börjar, i nöd, skuld och vilja till bättring. Att hålla hästar är ett stort ansvar. Det är också makt, dominans, det är att välja vad du gör med det inflytande du har över de här djuren. Och en skyldighet att vara sådan att de vill vara med dig. 

   För i sin stora känslighet vet de mer om din andning, dina hjärtslag, dina lukter, dina känslor och dina omedvetna reaktioner än du själv. Och de reagerar rakt och snabbt på dem. De speglar dig, precis som de speglar varann i sin flock. Ofta är det inte särskilt trevligt att se sig själv så naken, som vi står inför våra hästar. Ofta undviker vi det och låter bli att lyssna. De berättar nämligen för oss om vår rädsla, vår spänning, oförmåga, ångest, depressivitet, aggressivitet, om vårt kontrollbegär, vår fåfänga och vår girighet. 

   Men hästarna talar lika omedelbart om för oss när vi är närvarande och avslappnade, när vi är uppmärksamma, trygga i oss själva och i balans. De är genast redo att se vår förändring. Och de tar tacksamt emot den. Det är också då, som de börjar visa dig samma tillgivenhet, som de visar varann. De börjar se på dig och söka sig till dig, de börjar gnägga och frusta åt dig. De börjar följa dig. De börjar leka med dig. Och de börjar lära dig hur de erfar världen. 

   Det är därför jag vet hur gräset växer och hur höet doftar. Jag vet hur solen börjar värma i februari och hur klar luften är under perioder av hård kyla för att jag identifierar mig med deras upplevelse. Jag vet hur min svarta valack känns då han är avslappnad och rörelsen går genom hela hans kropp. När jag stiger av efter ett ridpass då detta lyckats, suckar han djupt, frustar lite och vänder huvudet mot mig. Det här är en häst som annars blir reserverad och inåtvänd, om han upplever att nånting skadar honom, eller motsatt, skärrad och lättskrämd.

   Jag vet också hur min sons bruna stos blick intensifieras och liksom glittrar när hon är intresserad, hur den förändras när hon är avslappnad, ofta halvsover hon då, eller när hon blir rastlös. Jag vet också hur snabbt hon kan växla mellan dessa stämningslägen. Jag vet hur hennes mule och näsborrar rör sig när hon söker kontakt och när hon avvisar kontakt och hur varm hennes hals alltid är under hennes man om vintrarna och hur frosten skimrar i den. Och jag vet hur skimmelstoet vill att jag rör henne. Lätt som en fjäder. Nästan som om jag bara rörde vid luften runt henne. Jag vet det för att de har visat mig det.

Metaforisk syn

Vad är det då som händer när vi lyssnar till hästar? Ett svar är att vi hör hästen och oss själva allt bättre. För som Aaltola påpekar, kräver våra känslor reflektion, förmåga, övning och utveckling. Hon anknyter till Murdochs uttryck metaforisk syn (på engelska ’vision’), som handlar om att stanna upp och om uppmärksamhet, att se och vänta i tystnad. Också Forsström talar om hur djurens språk kräver vår uppmärksamhet. 

   Tillståndet av uppmärksamhet med mina hästar har likheter med kreativt skrivande i dess bästa stunder, i flödet, känsloströmmen, synerna och känslan av rymd, ljus och energi som kommer till mig genom skrivandet. Det har också likheter med mina upplevelser av reiki, en japansk handpåläggnings- och energibehandlingsmetod, som jag kommit att tänka på som en blandning av beröring och meditation. 

   Alla hästar är beröringskänsliga (skimmelstoet är det bara in excess). De känner en fluga var som helst på sin kropp och kan med en liten muskelryckning få den att flyga iväg. De känner till och med intentionen till en beröring från oss. Genom att använda den lätta beröringen och det långsamma seendet, har jag upplevt hur de slappnar av, hur luften runt dem blir klar och allt blir stilla och lugnt. Jag ser ljuset bättre, jag hör vinden i träden och gräset, uppfattar fåglarna tydligare. Jag känner hästarnas andning och deras puls och hur de blir långsammare. Ibland sluter de ögonen. Ibland suckar de. Ofta börjar deras tarmljud höras starkare. 

   När jag sätter mig på huk framför dem, ser på dem och ler, slappnar de av. De sänker huvudet och andas varm och fuktig luft in i min näsa. Drar in min utandningsluft. Nuddar vid min panna och hjässa med sin mule. Rufsar om i mitt hår. Det här är en vänskapsgest bland hästar. Och när jag gör mig mindre, lugnar ner min puls och mina andetag och ler, så vet de att jag inte utgör ett hot mot dem.  

   Aaltola anknyter denna utvidgade medvetenhet, som ett djur erbjuder, till både den buddhistiska traditionen och vad Murdoch kallar ’unselfing’, ’att o-jag-göra’, och låta något eller någon annan träda i jagets ställe. Aaltola menar att vi genom att vidga vårt jag till att omfatta också djur och natur, kan skapa ett ekologiskt jag som identifierar sig med allt levande. Det finns inte bara en moralisk potential i denna utvidgning, utan också en tillgång till tillstånd som har likheter med meditativa eller transcendenta upplevelser. 

   Jag promenerade med skimmeln längs en smal sandväg en sensommardag för ett par år sen. Jag tycker om den biten av vägen, den är kantad av vass, som susar i vinden och påminner mig om havet, även om det ligger långt ifrån vår by. Plötsligt kände jag nånting puffa till mig. Det kändes nästan som en stark vindpust bakifrån. Men jag kunde också känna nånting klart och starkt gå igenom mig, liksom en våg som ville föra mig framåt. 

   Det hände två gånger innan jag insåg att det var min hästs uppmärksamhet jag kände den tredje gången det hända. Hon gick ett par steg bakom mig och hade fått syn på grannens ungtjurar, som gick på bete sjuhundra meter bort. Hon hade höjt huvudet, spänt musklerna och börjat röra sig intensivare, färdig att sätta av i sviktande trav. 

   När jag inledde det här arbetet med hästarna, tog jag hjälp av en instruktör i naturligt och etiskt hästmannaskap. Hon verkar ha en ovanligt stark medkänsla för hästar och står ofta stilla en bit ifrån dem. Inte speciellt mycket händer. Men så förklarar hon något, som jag förstår lite av då och mer av senare. Visar något, som jag övar lite på. Säger något om min attityd till hästen eller om sin tolkning av hästens upplevelse, som är svårt att konkretisera och som jag därför inte tycker att jag kan använda. Så går ett par dar och jag övar vidare – och så förstår jag att hon haft rätt för att jag märker att det fungerar. Hästarna blir gladare och lättare att hantera. Jag blir bättre på det. 

   Jag har insett att mycket av det jag arbetar med handlar om min egen otålighet och okänslighet. Det handlar om att lära sig att se hästens kropp och sinne, att urskilja de små detaljerna och skiftningarna i dem, och hur jag kan hjälpa den till mer balans och avslappning. Jag tänker ofta att jag inte ska vara blind mera. Inte se bara det jag förväntar mig att se. Men jag är fortfarande ofta blind. Att se är ett ständigt pågående arbete. Aaltola refererar till Weil, som menar att vi borde närma oss den älskade som konst och uppmanar oss att se också på djur och natur som konst. 

   Författaren Siri Hustvedt talar om hur vi behöver vara nakna inför en målning eller skulptur och hur betraktandet kräver tid för att verket ska öppnas för oss. Hon talar om det som ett intersubjektivt förhållande, eftersom konstverket i någon mening talar till oss och vår perception av det samtidigt färgas av vår förväntan, erfarenhet och sinnesstämning. 

   Det här är ett krävande sätt att se. Ibland behöver vi bryta det för att ta oss samman eller ta igen oss, annars sluter vi bara ögonen på nytt. Ofta när jag arbetar med hästarna kommer jag till en punkt när jag känner att det blir för mycket. Att jag inte orkar mer. Och då måste jag sluta. Acceptera att det bara är i korta stunder denna uppmärksamhet är möjlig att uppnå. 

   Även i den buddhistiska och psykoanalytiska traditionen är det djupa lyssnandet praktiserat, ett medlidsamt lyssnande som har möjlighet att transformera, att skifta lidande mot helande. Det handlar också om att lära sig mer om både den andras perception och den egna. Och att aldrig reducera den andra till dina projektioner av henne.

Ridkonst som levnadskonst

För det är trots allt för deras vilda natur, som vi älskar hästar. Den äldsta nedtecknade ridkonstläran vi känner till i den europeiska kulturen skrevs av Xenofon under antiken. Han var Sokrates elev och en erkänt god ryttare. Han betonar att idealet är den fria hästen, dess naturliga rörelser, hållning och stolthet och att det är dessa vi bör eftersträva i ridningen. Det vill säga: Hästen har det i sig. Det är människan som behöver lära sig. 

   Den akademiska ryttaren Bent Branderup menar att människan kan lära sig att locka fram den vilda stoltheten i den domesticerade hästen och att det är detta som ger den dess största tillfredsställelse. Men först måste ryttaren arbeta med sig själv. Han betonar att ’sådan du är, så måste du också rida’. Det vill säga, vill du bli en god ryttare, behöver du utveckla dina sinnen, din kroppskänsla och din självkännedom. Lära dig att vara dig själv och att njuta. Genom att uppskatta ett harmoniskt, alldagligt arbete med hästen bygger du upp ett gott samspel med den. 

   I den akademiska ridkonsten lägger ryttaren ner mycket tid på att lära hästen grunderna från marken, innan hon sitter upp. Hästens förståelse, avslappning och kroppskontrolls står i fokus. Ju längre hästen är tränad, desto mindre behöver ryttaren göra, eftersom hästen lär sig att följa hennes sits. Den reagerar på var hennes tyngdpunkt ligger och speglar hennes kropp, formar sig efter den. Det är ett komplext samspel, som stävar efter avslappning och balans samtidigt som skolan sakta under många års tid bygger upp hästens styrka och smidighet, så att den kan utföra rörelserna med lätthet. 

   En liten skiftning i ryttarens energinivå, i hennes andning eller en förskjutning på några millimeter i hennes axel, sida, hand eller sittben spelar en stor roll, vilket betyder att också ryttaren behöver bygga upp sin styrka, mjukhet, hållning och följsamhet på ett sätt som påminner till exempel om yoga eller asiatiska kampsporter. Känslan och tanken är viktiga, att hela tiden lyssna till hästen och söka ett flöde, leta efter en ström från hästens rörelse in i din kropp och tillbaka till hästens. Det är detta som ger upphov till den fantastiska förnimmelsen av att smälta samman med djuret.

   Det kräver förutom övning och kunskap också självkritik och eftertanke. Går det dåligt är det ryttarens fel. Det är en av de saker jag tilltalas av i tillvaron med hästar. Går det inte bra, gör bättre. Det är inte lika lätt med konst, där smak, perception, konvention och bildningsgrad spelar in i frågan om vad som anses som god konst. 

   Min ridinstruktör, en begåvad ung kvinna, har under det senaste året hjälpt mig att förstå min egen och hästarnas balans. Jag beundrar henne för att hon aldrig på avslappningen och mjukheten. Inte på glädjen heller för den delen. En gång då jag frågade vad jag ska göra för att lösa ett problem, sa hon ’gör mindre’. Då tyckte jag redan att jag gjorde väldigt lite. Men så slappnade jag av och gav en mycket mindre hjälp (signal till hästen) och det fungerade. Hästen blev följsam och lugn. Jag har planterat den tanken i mitt huvud och använder mig av den nu och då, inte bara i arbetet med hästar: Gör mindre. 

Den levande kroppen

Filosofen Jonna Bornemark, som liksom Aaltola anknyter till en posthumanistisk tradition, använder den mytiska varelsen kentauren när hon beskriver känslan av sammansmältning med hästen. Hon talar om det som en gemensam kroppslighet, som förverkligas i korta stunder under ridningen. Den baserar sig, menar hon, på en gemensam rörelse, riktning och grundstämning. 

   Ridning består av balans och rörelse, understryker Bornemark, den är en ständig aktivitet där två varelsers viljor samordnas till en kompromiss och en harmonisering. 

När hon beskriver den känsla ryttaren utvecklar, använder hon ordet kinestetisk, för att syfta till kroppslighet i rörelse och en känslighet för detta, där det till slut inte går att skilja hästens rörelse från ryttarens. Hästens kropp blir inte ett objekt då, den reduceras inte till den andra kroppen. Istället uppstår den gemensamma kroppsligheten. 

    Den andras kropp är en levande kropp, en erfarande kropp. Ryttaren inlemmar inte bara hästens rörelse, hon lever sig också in i dess erfarande, så att det blir en del av hennes erfarande, menar Bornemark. För detta behöver hon förstås också förstå hästens känslolägen. 

   Den skrivande kroppen är inte lika levande som den kropp som är i känslig rörelse. Trots de likheter i det flödande tillstånd, som uppstår också i skrivandet blir den skrivande kroppen lätt stum, stel och tung, vilket den aldrig blir i tillvaron med hästarna. Jag tänker att det är deras levande kroppar, som gör att jag upplever min egen kropp som levande igen, genom dem blir jag kroppslig. 

   När det kommer till kentauren, som Bornemark använder för att illustrera den gemensamma kroppsligheten, en varelse med hästkropp och människohuvud, har den traditionellt setts som en symbol för kropp och sinne. Där det djuriska och feminina alltså knutits till det kroppsliga och det humanistiska och manliga till intellektet. Den här dualismen har fått beklagliga följder i den västerländska kulturen. Hustvedt, som undersökt kropp-sinne-problemet, konstaterar att vi lider av denna splittring, som inte bara gett upphov till misogyni, djurplågeri och naturförstörelse, utan också splittrat en världsbild och livsupplevelse, som kunde varit holistisk. 

   Det finns alltså en poäng med att bilden, som illustrerar den här texten, är omvänd. Varelsen har människokropp och hästhuvud. Inte bara för att ifrågasätta normen genom att gestalta på en invand bild annorlunda, utan också för att ge rum för hästens upplevelse och erfarenhet och för människans kroppslighet och sinnlighet. Bilden är från Dramalabbets vandringsföreställning Jag vill kliva av, bestående av fem kortmonologer i Stockholm förra sommaren. 

   Skådespelaren på bilden är Emma Krafft, regissör var Joséphine Wistedt och texten min. I den talar den abdikerade drottning Kristina om och till en häst. Kristina var den enda kvinna som tilläts rida vid en av de prestigefulla ridkonstakademierna i Europa, sedan hon lämnat Sverige och slagit sig ner i Rom. I hennes tid vid stallet koncentreras frågor om makt, kön, frihet och ansvar samt intersubjektiviteten mellan människa och häst, som alltså var utgångspunkten också för den texten. 

’Vad är det som visar sig och vad är innebörden i det?’

Bornemark understryker att hästar, precis som människor, är sociala och kommunicerande djur. Interaktionen med dem är dialogisk, den utmärks av ett gemensamt meningsskapande och ett ständigt tolkande. 

   Att lyssna till hästar kan därför också liknas vid den hermeneutiska spiralen. Grundfrågan i hermeneutiken är, som mellanrubriken lyder, ’vad är det som visar sig och vad är innebörden i det?’. Det handlar om ett uppmärksammande av sambandet mellan helhet och delar. Det handlar även om amplifikation. Men som Gadamer påpekar, behöver vi samtidigt uppmärksamma den mänskliga förståelsens villkor, som styrs (och begränsas) av vårt medvetande och vår historia. 

   Olga Tokarzcuk lyfter i sin Nobelföreläsning ”Känslig berättare” fram sensitivitet och kärlek i romankonsten. Hon talar om förmågan att personifiera, att känna med någon som en form av omsorg för den andras lidande och bräcklighet. Förmågan att leva sig in i och överlämna sig åt en annans röst vidgar medvetandet. Men blindhet, rädsla och egoism står ofta i vägen för den plurala varelse, som kentauren är, eller som konsten, psykoanalysen, buddhismen och den ekologiska psykologin erbjuder oss möjligheten till att bli. 

   Tokarczuks firar känsligheten i sitt tal. Om vi applicerar det samma till ridningen, så är det den känsliga ryttaren som är målet. Den som känner mer och gör mindre. Den som strävar efter exakthet och avspänning snarare än storslagna resultat. Det är då som våra hästar belönar vår sensitivitet och sårbarhet och erbjuder oss att ta del av deras kraft.

   Den fjärde hästen i vår flock är ett gammalt musblackt sto. Jag fick ta över henne efter en vän som inte längre kunde hålla henne. Det var för över tio år sedan, hon var gammal redan då men fortfarande en av de snabbaste hästarna i stallet och svår att få att lugna ner sig när hon väl taggat till. En gång när jag red henne var hon ovanligt spänd och het, det var som om hon var uppjagad. Halvvägs i ridturen, insåg jag att jag använt skänklarna onödigt hårt när jag satt upp och red iväg. Jag sa förlåt till henne för att jag gjort det. Och hon lugnade sig. Började skritta långsammare och mjukare, sträckte ut halsen och frustade.

   Nu är hon sedan många år pensionerad. Hennes rygg är krum rygg och benen så dåliga att hon får röra sig försiktigt. Hon går in ligghallen för en tupplur om dagarna. Det vita ledarstoet följer henne in och står vid hennes sida medan hon vilar. Hon har gett henne en särställning i flocken under de senaste åren, den gamla får ta hennes mat och flytta på henne, vilket de andra hästarna aldrig skulle drömma om, och hon håller hela tiden ett vakande öga över henne. 

   Mig har skimmelstoet inte gett en särställning. Hon tycker att hon borde stå över också mig i rang. Hon visar dagligen sin frustration över min klumpighet och min oförmåga och får mig ofta att känna mig som en liten lort (vilket jag förstår säger mer om mig än om henne). Ändå försöker hon ha tålamod med mig. Hon försöker hålla sig lugn och någorlunda snäll. Och hon visar tydligt när hon accepterar någonting. Alldeles som om hon suckande sa okej, gott nog, jag slappnar av, du kan ta över för en stund.

   Jag beundrar henne för hennes energi och okuvlighet, även om de ställer till problem för mig. Och hon har faktiskt visat också oss sin lojalitet och hänsyn. Jag red henne en gång uppför en brant backe med lösa tyglar, då en fasan plötsligt flög upp alldeles intill. Hon blev rädd och vände om och jag tappade balansen. Jag hann tänka att nu faller jag. Sedan har jag en minneslucka. 

   Jag vaknade ett stycke ner i backen, vid den motsatta vägrenen, och hon stod stilla ovanför mig. Jag vet inte hur länge jag var medvetslös eller hur jag kravlade mig dit. Min hjälm hade en stor buckla och min häst hade antagligen gått en runda och sedan ställt sig ovanför mig. Trots att det fanns en massa gräs, som hon kunnat beta av intill vägen, stod hon bara där. 

   När hästarna visar oss sympati, känns det som en stor gåva, det kan till och med upplevas som en nåd. I USA har en del instruktörer i naturligt hästmannaskap börjat använda sina metoder för att rehabilitera krigsveteraner. Då du kommer så långt i ditt förhållande till en häst att det stolta, imponerande djuret väljer att komma till dig och att följa dig, blir det lättare att ge dig själv förlåtelse, att tänka att jag kanske inte är så skit i alla fall, om jag förtjänat dess förtroende. 

   Ofta när jag går ut till dem, får jag känslan av att jag kommer till kungligheter. 

Källor

Aaltola, Elisa: Häpeä ja rakkaus. Into 2019.
Aminoff, Sofia: Dis. Dramalabbet 2019. Opublicerat material. 
Bornemark, Jonna: ”Häst och ryttare eller kentaur?” i Kentauren. Om interaktionen mellan häst och människa. Red. Jonna Bornemark och Ulla Ekström von Essen. Söderströms högskola 2010. 
Branderup, Bent: Akademisk ridkonst. En ridlära för anspråksfulla fritidsryttare. Cadmos Förlag 1996. Andra upplagan 2000. 
Forsström, Tua: Inträdestal till Svenska Akademien. Hämtad 22.12.2019. 
https://www.svenskaakademien.se/akademien/sammankomster/hogtidssammankomsten/20-december-2019/intradestal-av-tua-forsstrom
Hustvedt, Siri: A woman Looking at Men Looking at Women. Essays on Art, Sex and the Mind. Sceptre 2016. Hustvedt, Siri: I intervjun ”Art is Memory”. Hämtad 21.12.2019.
Tokarczuk, Olga: ”Känslig berättare.” Nobelföreläsning. Hämtad 21.12.2019.https://www.nobelprize.org/uploads/2019/12/tokarczuk-lecture-swedish.pdf
Xenofon: Om hästar och ridning. Översättning och kommentarer av Jonas Palm. Carmina 1980. 
Bild: Fredrik Lundqvist.