Den döda kroppen

Några veckor efter att min mamma dog, åkte min familj på skidsemester medan jag stannade kvar hemma. Jag var fullt medveten om att jag skulle ’kollapsa’ i min ensamhet. Jag var förberedd på att jag skulle gråta, vara rädd, ha ångest och ha svårt för att sova. Men det som hände var att jag låg i min säng utan att känna några som helst behov, jag var inte hungrig, jag var inte törstig, inte sömnig, inte kissnödig… Och jag var väldigt lugn.  

Till saken hör att jag upplevt trauman och efterföljande ångestblandade depressioner, som jag bearbetat i en relativt lång psykoterapi. Jag har kunnat bli överväldigad av trötthet. Ibland har denna trötthet varit plågsam, ibland skön och vilsam. Tröttheten är ofta ett skydd eller försvar, men depressionen är också en läkande mekanism. Den pressar ordagrant en neråt, därför att det där nere finns någonting vi behöver reflektera över i ett nytt ljus. Psykoanalytikern Donald Winnicott beskriver detta: 

”[Depressionen] höljer slagfältet i dimma, möjliggör en inre sortering i reducerad takt, ger tid för alla tillgängliga försvar att träda i funktion och för bearbetning, så att det efterhand kan ske ett spontant tillfrisknande.” 

Men alla psykiska försvar har ett pris. När det gäller trauman är det i efterhand inte den traumatiska upplevelsen i sig som är problemet, utan bristen på försoning med- och insikt i den. Någonting fryses, stannas upp, upphör att utvecklas. Jag har kommit att tänka på det som död. 

Men när lite tid gått, sedan jag låg där i sängen utan att känna någonting, kom jag att tänka på det som något annat än en depressiv, sorgsen reaktion på förlusten av- och separationen från min mamma. Jag började tänka på att jag under dessa dagar och nätter fortsatte min identifikation med min mamma in i döden, jag identifierade mig med hennes döda kropp. 

Sedan tänkte jag på föreställningen om en krypta eller en katakomb, en grotta, mörk och tyst och stilla. Men det var inte den fysiska kroppen, som stelnat, bleknat och kallnat, som fanns där, utan en kropp som legat där mycket längre.

Stabat Mater

Sorg är saknad, längtan efter det döda eller förflutna. Men det var ingen sorg, som ägde rum i kryptan. Det var förvaring. Stagnation. En känsla av att vara levande begravd, inte mycket olik det jag upplevde under mina dagar i sängen medan de andra i min familj skidade slalom. Det utmärkande för detta tillstånd är att det är stilla, lugnt och skönt. 

I psykoanalytikern Julia Kristevas essäer om Stabat Mater-motivet och av Jesus döda kropp i Hans Holbeins målning The Body of the Dead Chist in the Tomb beskriver hon två olika slags sorger. Den ena är renande och transcendent, den andra narcissistisk och klängig. Den senare erkänner inte döden, förändringen, vägrar blankt att ge upp det döda objektet. I den njuter jaget på ett masochistiskt, nästan masturberande sätt av det egna lidandet. 

Njutningsprincipen ses inom psykoanalysen som sekundär, som en kombination av livs- och dödsdriften. Thanatos är en strävan, inte så mycket mot den konkreta döden (även om den kan vara konsekvensen av denna strävan), som mot frid och lättnad. Aggression, destruktivitet, depression och regression är former av den här driften och Eros upplevs som ett plågsamt och störande element, snarare än som laddning och liv. Men för att njutningsprincipen både strävar mot njutning och bort från det icke-njutbara kombinerar den dessa primära principer och verkar erbjuda en syntes eller en väg mellan liv och död, mellan verklighet och fantasi. 

När vår son var alldeles liten sa min granne, en klok gammal kvinna och psykoanalytiker, som ofta räddar oss, att ingenting han njuter av kan skada honom och att jag ska bejaka hans njutning. Jag har kommit att tänka, att det hon talade om var känslan av att leva, att uppnå en spontanitet, energi och elasticitet i sitt jag. Men den döda mamman, ett begrepp som etablerats av psykoanalytikern André Green, berövar barnet denna vitalitet. Mellan mamman och barnet, menar han, att det funnits en livlig intersubjektivitet, som plötsligt hejdats och blockerats för att mamman sjunkit in i en depression. 

Depressionen får henne att dra tillbaka sin laddning från barnet, vilket skadar barnets narcissism. Barnet upplever det som en katastrof, därför att hennes kärlek försvann i ett slag. Det här är en förlust av mening och barnet anklagar sig själv för den – eftersom det inte kan förstå vad moderns depression beror på, antar det att orsaken är det självt. I själva verket, menar Green, blir barnet förbjudet att existera. Det barnet sedan gör är att anta moderns depression, en slags skendepression, och göra den till sin. 

Det är alltså inte bara sin vitalitet, barnet blir berövat, det berövas också sin godhet för att det intalar sig självt: ’Jag har gjort mamma illa, därför att jag är dålig.’ Från och med nu handlar relationen om att hantera moderns sinnestillstånd och att hålla henne död, men närvarande. Men barnets försök att hålla modern vid liv, att få henne att le, att sköta henne, som sitt eget barn, är extremt ambivalenta. För skulle hon verkligen vakna upp och stiga ut i världen frisk och glad, skulle barnet förlora henne igen. Barnet är, som Green uttrycker det, fångat mellan två förluster, mellan närvaron i döden och frånvaron i livet. 

Barnets liv blir därför en kamp med den döda mamman och anklagelserna mot denna stumma, sorgsna moder kommer aldrig besvaras, inte förrän barnet kan bryta identifikationen med henne, inse att hennes depression var hennes egen och att den inte var barnets skuld. Först då kan barnet älska igen. Green skriver:

”[H]on måste dö för att någon annan skall kunna bli älskad… långsamt och stilla så att minnet av hennes kärlek inte går under, utan ger näring åt den kärlek hon generöst erbjuder den som intar hennes plats.” 

Endast då är det möjligt att finna mening igen, genom en ny, levande intersubjektivitet, som ersätter de omnipotenta konstruktionerna runt den döda kroppen.

Psykologen David J. Wallin beskriver ett fall där en fem-årig pojke räddades från den traumatiserande effekt, den döda mamman kan ha på sitt barn genom att konstatera: ’Mamma är galen’. Detta tillät honom att bevara den egna godheten, det ju var inte hans fel, det var sjukdomens. Det är nästan radikalt, att det är så enkelt: ’Det var inte mitt fel och mamma ville mig inte illa, hon förmådde bara inte bättre.’

Pietà

Bakgrunden till den symboliska begravningen av mor och barn är hotet av total övergivenhet, av att falla in i intets avgrund, därför att det lilla barnet inte klarar sig självt och för att intersubjektiviteten är en förutsättning för ett vitalt jag. Författaren Siri Hustvedt skriver i sin analys av Duccio di Buoninsegnas målning Madonnan och barnet, att mamman ser på sitt spädbarn, sorgset, resignerat och ömsint. Hon beskriver hur mamman genom sin blick speglar barnets jag och samtidigt ger det tillbaka till barnet. Hon måste titta på sitt barn, hon kan inte låta bli, skriver hon. 

Barnets jag blir till och medvetandegjort då det erkänns och förstås av andra. Det lilla människobarnet är en eländig varelse, som inte klarar sig utan någon som tar hand om det. Som håller det. Och om det inte upplever detta, upplever det skräck, att jaget går sönder, utplånas. Ångesten inför detta fysiska och emotionella hot, försöker barnet bemästra genom olika försvar. 

För barnet har inget val, det måste anpassa sig efter den som sköter om det och utesluta allt som hotar bandet till denna person. Av detta följer förträngningar av sidor i självet, av begär och behov, som bemärks som dåliga eller förbjudna i anknytningen till den andra. 

Om jag nu återgår till barnet som sköter sin döda mamma, och jag återgår ofta dit, är detta inte ett riktigt ansvar. Dialogen är lika död, som mammans kropp, eller invävd i en kokong av fantasier, eller en glaskista av overklighet, och det barnet gör när det sköter modern är bara att sköta sig själv – och att vältra sig i sitt eget lidande på ett masochistiskt sätt. Inte att sörja, i alla fall inte i den renande, transformerande betydelsen av sorg. Det är att låta bli att acceptera ett personligt ansvar – att förneka, inte bara livet, utan också döden. Det här är det rigida jaget, och det falska jaget.

Detta narcissistiska jag har inte spontanitet, det har inte elasticitet och kan därför inte låta sig själv eller den inre mamman dö, för att ge plats åt nytt liv. Det kan inte acceptera ensamheten, särskillnaden, och med det följer att all verklighetskänsla saknas. Och poängen är alltså att det här är långt värre. Detta döda liv är värre än den primärt fruktade ensamheten, därför att försvaret tagit makten över jaget och gör mer skada än nytta i efterhand. 

Winnicott använder begreppet ’the good enough mother’ (om den person som antar primära skötarrollen; den moderna psykoanalysen förespråkar en flexiblare, relativ moders-definition där olika människor, djur och instanser vid olika skeden i vårt liv kan anta modersfunktionen), som kan ge barnet en tillräckligt stabil anknytning. Han beskriver denna person som någon som är sig själv och som är hängiven. Jag tänker att en vackrare Pietà är svåra att föreställa sig, en vackrare bild av varat är också svår att föreställa sig, att vara sig själv och att vara hängiven, det måste vara att vara levande eller närvarande. Och samtidigt är det här motstridigt, därför att hängivelsen kräver att vi ger upp, släpper greppet, vågar se hur flytande våra gränser är och lita på att vi ändå inte utplånas eller splittras.

Ömhet och död

En annan känslig beskrivning bjuder Siri Hustvedt på när hon reflekterar över trauma: hon benämner det som en obesvarad längtan som format och skadat oss och anknyter till John Bowlbys analys av trauma, som en oförlöst reaktion på separation och förlust. Den modersbild som finns i författaren Sara Stridsbergs romaner och pjäser. syftar också till denna obesvarade längtan. Det Stridsberg gör i verk på verk är att kasta ljus över den, ända in i kryptans dunklaste vrå. Hon bejakar, firar modersambivalensens pendling mellan närvaro och frånvaro, liv och död, kärlek och aggression, på ett sätt som närmast kunde liknas vid ömhet. 

I porträttet av den psykiskt labila fadern i Stridsbergs roman Beckombergabeskrivs hans dragning till att drunkna i ett svallande hav i ett av ledmotiven i romanen. I en av de vackraste replikerna säger hans psykiater, att han inte tror att han ville dö, utan att han bara längtade efter sin mamma. I samma roman finns också den för författarskapet beskrivande meningen mammorna kommer man aldrig ifrån.

André Green talar om hur vår längtan gör att vi alltid är i rörelse mot någonting. I kampen med den döda mamman kanske det är just stagnationen, som är den största utmaningen. För att vi ska helas, måste vi kunna förändras, konstaterar han. Och våra minnen, som alltid är blandade med våra fantasier, måste också kunna förändras, vi måste låta dem göra det, i en slags evig omskrivning.

Kristeva har också analyserat hur moderskapet och depressionen är sammanblandade, oskiljaktiga. Mamman finns där för att lämnas av den andra. Och hon ger till den andra det som hon själv vill ha. Winnicott talar om hur hon i det primära moderstillståndet utsätter sig för döden och splittringen. Den djupa identifikationen, som den första tiden med barnet kräver, förträngs ofta, menar han, därför att den liknar ett sjukdomstillstånd. Utan barnet skulle det visa sig som sjukdom. 

En annan risk, mamman tar är att regrediera, symbiosen med barnet kommer ofrånkomligen att väcka tidigare glömda upplevelser av den egna mamman och den egna separationsprocessen, där ett förträngt inre kaos kan hota ego-kontrollen. På något sätt är vi aldrig så nära döden, som när vi föder ett barn till världen. Barnet aktualiserar döden, gör den akut. 

Mamman är bild

Ett par vintrar innan jag låg där i sängen utan känslor, var min familj också på skidsemester och jag var ensam hemma (jag tycker inte om att skida, jag tycker om att rida). Den gången fyllde jag tomrummet med att skriva. Jag upplever ofta att det håller mig och fyller mig, skrivandet. Jag började skriva min pjäs Den älskandei det rus och flyt, som ofta utmärker den första fasen av skrivandet och jag njöt av att ingen och inget störde mig. 

I en stund där huvudpersonen, en fantiserad Linda Sibelius, i pjäsen börjar känna sig pressad, börjar känna att hennes försvar hotas och att hennes motstånd rämnar, utbrister hon, som ett litet barn till sin läkare: ’Jag får göra vad jag själv vill!’ Jag tänker att det under detta infantila utbrott finns väldig mycket självhat, men också ett motstånd till den andra, som invaderat, istället för respekterat: Det här är den duktiga flickans kvävda Thatatos-uttryck inför en inre krävande, alltid missnöjd modersgestalt. C. G. Jung har sagt att modern är en bild. Sigmund Freuds dotter Anna (som jag också skrivit om) talar om något liknande: att barnet skapar en bild av modern och förhåller sig till den bilden, snarare än till mamman av kött och blod.

Hustvedt skriver om detta att få tillåtelse av den andra att göra det du själv vill, och att det inte handlar om ansvarsfrihet, utan faktiskt om motsatsen: att verkligen ta ansvar för sitt eget liv och sina egna önskningar. Jaques Lacan menar att vårt ansvar är att följa våra drifter. Men detta an-svar är också ordagrant, det är, som etikfilosoferna Martin Buber och Immanuel Lévinas, menar, oändligt: jag har ett oändligt ansvar för den andra som är totalt annan och ömsesidighet är den andras sak. Precis som i psykoanalysen är det talandet och intersubjektiviteten, som står i centrum hos Buber och Lévinas, inte det sagda. 

Lika mycket som jag tilltalas av ruset och det meditativa flytet i skrivandet, dras jag till den frihet det erbjuder. Skrivandet är en plats där allt i någon mening är tillåtet, alla uttryck för ömhet och aggressivitet. Också i detta påminner skrivandet om psykoanalysen. Hustvedt liknar båda vid sublimering eller transformation: 

”[D]är primära erotiska instinkter eller drifter omdirigeras till kreativt arbete […] där ordlösa affekter hittar symboliska uttryck i kulturens ornament […] [där] kärleken kan konfigureras.”

I den meningen är skrivandet Eros. Men det kräver en riktning, som Green skriver, en rörelse mot någonting, mot en längtan, en laddning, en bindning… I någon mening är det att förföra, som barnet sin mamma, eller en älskande sin älskare. Och det kräver hängivelse

Författaren Henrika Ringbom beskriver i Elden leendehur hon efter flera förluster och traumatiska år, tänkte att hon inte kommer att kunna skriva längre. Genom en slags pilgrimsvandring till Japan, kan hon ändå transformera sorgen och lidandet till ny och fördjupad kreativitet. Det finns ett smärtande frihetsprojekt i boken, som jag identifierat mig med efter min mammas död. 

Psykoanalytikern Luce Irigaray ställer frågan om det alls är omöjligt för en flicka att uppnå ett tillfredsställande förhållande till den kvinna, som födde henne innanför vårt nuvarande värdesystem. Hon gör en distinktion mellan kvinna och mamma, där mamman är en ideologiskt laddad roll, som snarast verkar utesluta kvinnan. Hon gör också en distinktion mellan kvinna och språk och menar att vi snarare erkänner språket än kvinnorna. 

Jag upplevde att kvinnan, som fött mig befriades från språket efter att hon dött. Hon befriades från sina försvar, och jag kunde se henne liksom renad från dem. Hon befriades från sina roller. Men laddningen mellan oss upplevde jag att fanns kvar, och också att den var renare, mindre besudlad av projektioner och blindfläckar. Jag upplevde också att jag blev friare när hon dog, ensammare men friare. Inte i betydelsen befriad, men det var som om min riktning och rörelse blev friare. Samtidigt sörjer jag att vi inte hann och förmådde mötas, som friare varelser innan hennes död. Jag upplever det som en tragedi. 

Irigaray beskriver sensuellt ett tillstånd där vi kan uppnå denna frihet tillsammans:

”Bara tidens begränsande effekt kan få oss att sluta tala med varandra. Var inte orolig. Jag – fortsätter. Under alla dessa artificiella begräsningar i tid och rum. [- – -] Vi kan bara beröra varandra nakna […] vi har mycket att ta av oss […] vi har kommit att glömma känslan av vår egen hud. Avlägsnade från vår hud, förblir vi långt ifrån varandra, åtskilda.”  

Vår son brukade säga, att ’mamma räddar mig’ när han var liten. Jag tror att jag sagt att ’jag ska rädda dig’, när han fastnat med stöveln i leran eller hamnat i någon annan knipa. Och han tog fasta på det. Det är vackert förstås, och smärtande, för att det finns saker jag inte kan rädda honom från. Inte heller psykoanalysen lovar rädda oss. Freud själv var inte mer optimistisk än att han sa, att den kan förvandla neurotiskt lidande till vardagligt elände. Min egen erfarenhet är att transformation erbjuder en lite starkare känsla av att leva, närmare den elastiska, värmeutsöndrande huden. 

Litteratur

Aminoff, Sofia: Den älskande. Labbet 2015.
Green, André: The Dead Mother. The Work of André Green. Ed. Gregorio Kohon. Routledge 1999.
Hustvedt, Siri: Leva, tänka, titta. Norstedts 2016.
Irigaray, Luce: Speculum of the Other Woman. Cornell University Press. 1985.
Kristeva, Julia: Musta aurinko. Masennus ja melankolia. Nemo 1999.
Ringbom, Henrika: Elden leende. Berättelser från en resa till Japan. Förlaget M 2016.
Stridsberg, Sara: Beckomberga. Ode till min familj. Bonnier 2016.
Wallin, David J.: Attachment in Psycholotherapy. The Guildford Press 2007.
Winnicott, Donald: Den skapande impulsen. Psykoanalytiska skrifter i ruval av Arne Jemstedt. Natur och Kultur 1993.